Fråga psykologen

Har du en fråga?

Har du en fråga eller fundering som du vill ha hjälp med? Identifierar du dig som tjej mellan 10 och 25 år eller är vuxen och har en fråga om en ung i din närhet? Skicka in en anonym fråga genom formuläret nedanför. Frågorna besvaras av en psykolog som Maana samarbetar med och publiceras tillsammans med svaren här på denna sidan ungefär en gång i månaden. Du som frågar är alltid anonym.

Fråga psykologen möjliggörs genom samarbete med Meela.

Meela individanpassar terapi för kvinnor genom att matcha dem till deras bäst lämpade psykolog eller psykoterapeut genom en forskningsbaserad matchningsalgoritm. Meelas innovativa matchning ökar sannolikheten att du “klickar” med din terapeut genom att ta i beaktning dina personliga preferenser, och psykologiska behov samt symptom.

Frågorna besvaras av psykologerna Malene Kroon och Michaela Wallhem. Du som frågar är alltid anonym.

Frågor och svar

Jag var på en fest för ett tag sedan och blev jätte full. Jag hade gått dit med min kompis och några killar där en var en kille som jag gillade. Jag började må dåligt och behövde vila och han följde med mig till ett sovrum i huset.  Det är det sista jag kommer ihåg, sedan när jag vaknar är jag avklädd och öm och han är inte kvar. Jag vet inte vad jag ska göra och jag mår så sjukt dåligt av det här.

Hej, och tack för att du skriver!

Du beskriver en väldigt obehaglig händelse som du varit med om. Om du misstänker att någon gjort något sexuellt mot dig utan din vetskap eller samtycke så räknas det som sexuellt övergrepp. Vad exakt du ska göra går inte att säga. Det skiljer sig från person till person vad en behöver och vill. Alla reaktioner är normala.

Det låter som att du skulle ha nytta av att få prata mer om det som hänt och hur det påverkat dig för att kunna landa i vad du vill och behöver nu. Finns det någon vän du kan prata med eller en familjemedlem? Det går även att ta kontakt med utomstående för stöd. Förslagsvis finns Storasyster.org där det går att både få stöd och rådgivning rörande sexuella övergrepp. Andra möjligheter är ungdomsmottagning eller vårdcentral.

Här kommer även mer allmän information vid sexuella övergrepp. En del kan vara relevanta för dig och andra inte.

Direkt i samband med ett sexuellt övergrepp kan en ta kontakt med vården för att bli undersökt och få dokumenterat eventuella spår eller skador. Eftersom att sexuella övergrepp är ett brott så kan det även anmälas till polisen. För en del är det viktigt att anmäla och andra vill absolut inte göra det. En del har behov av att få prata om det som hänt, med nära eller någon professionell, medan andra vill bara försöka släppa det och gå vidare. Ibland kan det bli relevant att ta upp det och hantera det senare i livet. En del vill få kontakt med andra som varit med om liknande händelser. Det finns olika organisationer som arrangerar samtalsgrupper för personer som varit utsatta för sexuella övergrepp, både online och fysiskt. En del vill konfrontera den/de som utsatt dem, och en del vill undvika all möjlig kontakt. För andra känns det bra att skriva ett brev som aldrig skickas.

Som sagt, det finns inget rätt och fel i hur en väljer att hantera det som hänt. Lyssna på dig själv i vad som känns rätt för dig och vad du behöver för att kunna må bra i dig själv igen.

Ta hand om dig och lycka till!

Jag bor hos min pappa sedan några år tillbaka. Han har ett ganska aggressivt beteende och både dricker och röker på. Jag är myndig men bor hemma hos honom medan min bror bor hos mamma och hennes man. Jag måste ta hand om hela hemmet, tvätta och handla/laga mat för annars blir pappa arg. Min mamma vill att jag ska flytta till henne istället men jag blir så orolig när jag inte har koll på pappa. Han har hotat att ta livet av sig flera gånger och jag går sönder av allt det här.

Vad kan jag göra?

Hej, och tack för att du skriver!

Det låter som du har det riktigt kämpigt! Det är väldigt svårt att leva med och hantera närstående som har problem med alkohol, droger och/eller aggressivitet. Jag förstår att du vill försöka ta hand om och ha koll på din pappa och att du är väldigt orolig för honom.

Jag kan inte säga vad som är rätt eller fel, eller vad du ska göra, men det är viktigt att du vet att du inte har och inte kan ha ansvar för din pappas handlingar. Det låter som du försökt under lång tid att hjälpa honom, men att det fortfarande är stora problem med missbruk och hur han beter sig. Det är inte i din makt att få honom att göra annorlunda, att sluta dricka eller hindra honom från att ta sitt liv. Vi vill gärna och hoppas ofta att vi ska kunna göra skillnad. Dessvärre kan inte någon ansvara för en annan vuxen persons liv. Precis som du är den som är ansvarig för dig och ditt liv så är även din pappa den som behöver ta ansvar för sig och sitt liv, och den enda som kan förändra det är han själv om han bestämmer sig för det. I ett sådant förändringsarbete kan det dock vara viktigt att få stöd och hjälp, men ingen förändring är som sagt möjlig utan att personen själv är beredd att jobba för det. Om han själv vill jobba för en förändring så kan även yttre stöd från t.ex. vården eller kommunen vara aktuellt.

Mitt råd i den här situationen är att du funderar över vad du behöver och hur du kan må så bra som möjligt. Det låter som att du far rätt illa i allt som pågår. Som sagt så är du den som behöver vara ansvarig för dig och ditt liv också. När såna här delar finns med i ens liv så är det vanligt att det upptar väldigt mycket av ens fokus, tid och energi. Försök att även ge utrymme för dig, det du tycker om och mår bra av. Fundera på hur mycket som är rimligt att ge av dig och din tid till pappa utan att det leder till att du går sönder.

Det väcker så klart massa svåra känslor oavsett hur du väljer att förhålla dig, och kanske kan du behöva stöd i att hantera dem. Jag råder dig även att vara öppen med andra om vad som händer hemma hos pappa så att andra har möjlighet att stötta dig. Det kan vara personer du litar på (kanske din mamma?) eller utomstående. Kommunen erbjuder ofta stöd för anhöriga till personer med beroende/missbruk. Så kontakta gärna kommunen om du är intresserad av det. Beroende på var du bor och din ålder så kan ungdomsmottagningen också vara ett alternativ för en samtalskontakt.

Ta hand om dig!

När jag var 15 var jag tillsammans med en kille och jag har insett nu när jag är några år äldre att han var väldigt kontrollerande och utövade psykiskt våld. Han kunde ringa och skrika på mig, jag fick inte ha några killkompisar och han tryckte ner mig hela tiden. Sedan när jag gjorde slut så spred han massa lögner och rykten om mig och fortsätter fortfarande fyra år senare. Jag har börjat förstå att hans beteende mot mig då har gjort mig väldigt osäker när jag varit i nya förhållanden. Är livrädd att aldrig hitta rätt och fortsätta hamna i negativa förhållanden.

Vad kan jag göra?

Hej, och tack för att du skriver!

Det är vanligt att känna osäkerhet och ha svårt att navigera i nya relationer efter att ha varit i relationer där det förekommit olika typer av våld (psykiskt, fysiskt eller sexuellt). Det går dock att jobba med och förändra. För att undvika att hamna i nya destruktiva relationer kan du jobba med dig själv på olika sätt. Dels fortsätta det du redan verkar ha börjat med, att försöka förstå vad du varit med om och hur det påverkat dig psykologiskt och känslomässigt. Ofta är låg självkänsla och negativ självbild konsekvenser av att ha blivit utsatt för våld och det som en kan behöva arbeta med.

Fundera på vad du vill ha i en relation, vad som är viktigt för dig och vad som inte är acceptabelt. Lär känna dig själv och värdera den du är. Ju tryggare du är i dig själv, desto lättare kommer det vara att sätta gränser när det behövs i relation till andra. Det är vanligt att känns skuld och skam efter att ha blivit utsatt, vilket en också kan behöva jobba med att lägga ifrån sig. Det är aldrig den som blivit utsatts fel, oavsett omständigheterna. Det kan vara viktigt att inte bära på allt själv, utan prata med andra. Någon du känner och litar på, eller någon utomstående. Om du vill få prata med någon utomstående eller har fler frågor kring att ha blivit utsatt för våld så är ett tips Kvinnofridslinjen som riktar sig till just personer som utsatts för någon typ av våld. Det går att ringa gratis och anonymt på 020-505050, kvinnofridslinjen.se.
Du kan också chatta här på Maana för att få stöd och hjälp.

Om du vill göra ett större arbete med dig själv i att t.ex. värdera sig själv eller kunna sätta gränser så kan även någon typ av psykoterapi vara hjälpsamt.

Jag vill även tillägga att det är ett brott att utsätta någon för psykiskt våld. Även ryktesspridning kan vara olagligt. Det är alltså något som är möjligt att polisanmäla.

Jag önskar dig lycka till!

En av mina kompisar dog för några månader sen och jag vet inte hur jag ska orka överleva. Hon dog av en misshandel och jag är livrädd att gå utanför dörren och har isolerat mig från allt och alla sedan dess. Börjar inse att jag måste ta mig ut och till skolan men jag får panik av att bara tänka tanken.

Vad ska jag göra?

Hej, och tack för att du skriver!

Vad oerhört tråkigt att höra att du förlorat en kompis. När hemska saker händer så reagerar människor väldigt olika, och alla reaktioner är normala. Att bli rädd när någon en känner (eller en själv) råkat ut för något farligt är också helt normalt. Det kan hanteras genom att på olika sätt försöka ha kontroll och skydda sig från risker extra mycket. För en del lägger det sig av sig självt med lite tid, och andra kan behöva jobba mer aktivt med att hitta tillbaka till en lagom nivå. Det är inte ovanligt att behöva hjälp och stöd med det från andra.

Väldigt förenklat sagt så det du kan göra är att börja försöka göra de saker du vill kunna göra. Hur vill du kunna leva, agera och röra dig? Vad är rimlig försiktighet och vad är överdriven oro? Hur skulle du bete dig om du inte vore överdrivet orolig och rädd? Det kan vara bra att ta hjälp av andra för att komma igång. Ta det stegvis och öka upp successivt. Finns det personer i din närhet som kan stötta dig?

Det är vanligt med oro och rädsla som hindrar en från att leva sitt liv som en vill, men det finns också väldigt bra hjälp att få om det är svårt att utmana sig på egen hand eller veta hur du ska göra. Det går t.ex. att få hjälp via ungdomsmottagning, vårdcentral, studenthälsan eller skolkurator. Det finns också möjlighet att söka hjälp online. En del ungdomsmottagningar och många vårdcentraler har även kuratorer och psykologer som arbetar online. Annars finns även alternativ online som mindler.se eller kry.se.

Det du beskriver är som sagt vanligt och går att få god hjälp med, så tveka inte att söka hjälp om det är svårt att ta sig an på egen hand.

Lycka till!

Jag har varit tillsammans med min kille i tre år. Har kommit på honom flera gånger med att skriva sexuellt och ge komplimanger till andra tjejer. Jag har konfronterat honom om detta och får svaret att han tycker det är roligt och spännande. Han säger att han har svårt att sluta och slutar en period för att sedan börja igen. Han har även berättat att han har ett behov av att få prata med andra på det sättet.Jag känner mig bara ledsen. Behöver han hjälp? Kan jag göra något och ska jag stanna kvar hos honom?

Hej, och tack för att du skriver!

Det är en svår situation du beskriver där det låter som att ni ser olika på hur ni vill ha det i relationen. Vad bra att du tagit upp det med honom och att han berättat om sin sida i det. Jag tänker att det som är möjligt att göra är att just prata med varandra – om vad som händer, hur var och en upplever det och hur det påverkar var och en och relationen.

Det finns inga rätt eller fel här, varken kring vad han eller du tänker, vill och känner. Sen kan bara han avgöra om han tycker att det är något han vill ändra på eller behöver ha hjälp med. Kanske kommer han fram till att det finns anledningar till att sluta, eller så vill han inte ändra något. Likadant behöver du ta ställning till om vad du vill och behöver i relationen. Om han inte vill ändra på det han gör, vill du vara med honom ändå, eller är det inte okej för dig? Som sagt, det handlar inte om att det finns några objektiva rätt eller fel. Det verkar dock som ni vill olika saker i relationen och ni behöver båda besluta hur ni vill förhålla er till det. Det här är såklart inte lätt eftersom att det även finns massa andra känslor och aspekter att väga in.

Lycka till!

Hur ska jag veta om jag har psykisk ohälsa eller ocd? Misstänker att jag har det.

Hej och tack för din fråga!
Klokt av dig att fundera och ställa frågor om det är så att du mår dåligt eller att något inte känns bra. Diagnosen OCD (eller tvångssyndrom som det också kallas) är en form av psykisk ohälsa och innebär i korthet att en får ofrivilliga tankar som ger upphov till obehagliga känslor, och att en ofta känner att en behöver göra något särskilt för att bli av med den obehagliga känslan. OCD kan se ut på väldigt många olika sätt. Vissa får till exempel tankar om att någon kommer dö om man inte gör en viss ritual, och vissa får tankar om att en kommer råka skada någon trots att en egentligen inte vill det. Men det är bara några exempel, det kan som sagt se ut på väldigt många olika sätt. Det som brukar vara gemensamt är att de tankar som en får inte är tankar som en väljer att tänka utan att det känns som att de bara kommer, tankarna kallas för tvångstankar. När tankarna kommer känns det ofta som att en behöver göra något för att bli av med den obehagliga känslan eller för att förhindra att det som tanken säger blir sant. Dessa handlingar eller ritualer kallas för tvångshandlingar.

Ibland kan det kännas som att tvångshandlingen kommer utan att det egentligen finns någon viss tanke bakom, men att det känns som att en behöver göra på ett visst sätt (ibland upprepat) för att undvika känslor av obehag.

Du skriver att du misstänker att du har OCD. Jag tänker att det som kan vara viktigt att fundera på är om det som du tror kan vara OCD leder till besvär eller lidande för dig? Ibland kan en känna igen sig i olika diagnoser men inte lida så mycket av det och ändå känna att livet fungerar ganska bra. I så fall behöver en ju inte göra så mycket mer med det. Men om det är så att du lider av det eller känner att det ställer till besvär i livet så kan det vara värt att söka hjälp. För att söka hjälp så behöver du egentligen inte veta om du har en särskild diagnos, utan det kan den du söker hjälp hos hjälpa dig att komma fram till. Det räcker att du känner att du inte mår bra för att söka hjälp. Det finns många olika vägar till att få hjälp med psykisk ohälsa, till exempel via skolsköterska, ungdomsmottagning eller vårdcentral.

Ta hand om dig!

Jag har nästan inga vänner på skolan i min årskurs och de få vänner jag har hänger alltid med en tjej som är taskig mot mig. Hon lämnar mig ofta utanför och gör flera andra saker. Men när hon inte har någon annan att vara med så är jag plötsligt hennes ”bästis”. Jag vill inte umgås med henne så därför är jag själv nästan varenda rast. Det här har hållit på i flera år nu och det blir inte bättre. Jag mår bara sämre och sämre. Vad ska jag göra?

Hej och tack för att du skriver!

Det låter verkligen som en jobbig situation som dessutom har pågått länge, jag förstår att du mår dåligt. Ofrivillig ensamhet kan vara väldigt tungt och sätter sina spår. Samtidigt så låter det också viktigt för dig att inte låta dig bli illa behandlad, så jag förstår att du hellre väljer att vara ensam.

Du frågar vad du ska göra. Ofta kan vi känna oss ganska rådvilla när vi hamnar i sådana lägen att det känns som att båda alternativen (att vara ensam eller bli illa behandlad) leder till att vi mår dåligt. Jag skulle råda dig att till en början fundera på ett vägval; vill/orkar du försöka ändra på nuvarande situation eller vill du hellre lämna den och skapa ett nytt sammanhang?

Om du vill försöka ändra på situationen så kan det vara värt att fundera kring vilka olika alternativ som finns. Vill du försöka prata med tjejen i fråga? Eller med dina andra vänner? Skulle du kunna tänka dig att koppla in någon vuxen som kan hjälpa till, till exempel en förälder eller lärare eller skolkurator? Det är faktiskt skolans ansvar att se till att ingen elev blir illa behandlad och personalen har ofta mycket erfarenhet av att hantera liknande situationer.

Om det är så att du känner att du inte vill eller orkar försöka förändra den situation som är så är det så klart fullt förståeligt. Då kan det vara värt att i stället fundera på hur du kan få ett annat sammanhang än det du har nu. Skulle det kunna vara ett alternativ att byta skola? Eller byta klass?

 Mitt råd skulle vara att försöka prata med någon vuxen som du har förtroende för kring vad för sådana alternativ som finns. När en mår dåligt kan det ofta vara svårt att tänka ut olika alternativ själv och det kan vara viktigt att få stöd i det. Antingen med hjälp av någon närstående eller någon personal på skolan. Min erfarenhet är också att det som för en själv som ungdom kan verka som en olöslig situation kan för en vuxen vara ett enkelt problem att lösa. Så när det gäller saker som exempelvis skolbyte så kan det vara hjälpsamt att inte tänka att en måste försöka lösa det själv, utan ta hjälp av någon vuxen.

Oavsett vilken väg du väljer så önskar jag dig varmt lycka till!

Hej! Jag är 18 år och ligger i sängen runt 20 timmar per dygn, vilket ställer till det för mig. Jag har svårt att äta, duscha, borsta tänderna, gå till skolan(har inte varit där på 5 år), betala räkningar (inte av ekonomiska skäl eller för att jag tycker det är krångligt), städa, tvätta, m.m. Eftersom jag har fått pardondit vill jag desperat förändra min livsstil, men känner inte att jag klarar av det hur mycket jag än vill och försöker. Anledningen till att jag har så svårt att klara av vardagen är för att jag har stora igångsättningssvårigheter. Ibland vet jag inte varför jag inte kommer igång med saker, eftersom jag då vet vad jag ska göra och har energi att göra det. Ibland kommer jag inte igång eftersom jag har för många tankar och ideér,

Tankarna handlar om saker jag ska göra, tider jag ska komma ihåg, frågor jag ska googla och få svar på samt ideér. Jag känner mig ofta överväldigad och vet inte var jag ska börja. Jag har dåligt korttidsminne, och ofta glömmer jag bort vad det var jag skulle göra samma sekund jag kom på det. Ett annat problem det medför är att jag blir lättdistraherad. Jag har testat olika tips och trix, om hur man skapar vanor, som jag kommit på själv eller fått från omgivningen, internet och böcker. Jag har även försökt analysera när jag kommit igång och försökt hitta mönster, för att förstå vad som motiverar mig. Jag har märkt att jag ibland får väldigt intensiva intressen, så pass intensiva att jag stannar uppe på natten, glömmer bort att äta och skippar skolan. Jag blir jättefokuserad och motiverad då. Däremot tröttnar jag snabbt och har svårt att hålla på med något under en längre tid (mer än 3 dagar). Sedan får jag ett nytt intresse och det slutar med att jag påbörjar en massa saker jag inte avslutar. Jag blir även motiverad av att jämföra mig med andra och tävla mot dem, när jag har bråttom och när jag känner mig närvarande. Appropå närvaro, känner jag mig ofta frånvarande. Jag är inte riktigt i verkligheten mentalt. När jag pratar med folk zoomar jag ut och glömmer både vad jag själv och vad den andra personen har sagt.

Jag har svårt med strukturer och rutiner i vardagen och saknar en motor/drivkraft. Jag har både svårt med att skifta och bibehålla fokuset, beroende på situationen. Vad jag vet har jag ingen sjukdom (varken fysiskt eller psykiskt), däremot har jag autism. Jag känner igen mig i autismdiagnosen, och jag vet att det är vanligt med nedsatta exekutiva funktioner. Men jag är osäker på om problemen jag beskrivit ovanför beror på autism. Jag har testat traumaterapi och olika antidepressiva, men inget har fungerat. Jag känner mig väldigt annorlunda och vill verkligen veta varför jag inte beter mig som andra. Har du träffat andra med liknande symptom? Vet du vad det skulle kunna bero på? Kan det förklaras av att jag blivit utsatt för våld under barndomen? Kan det förklaras av autismen? Är det för att jag inte fick mat som barn? Var ärlig, tror du det finns hopp för mig? Vad kan jag göra?

Hej och tack för att du tagit dig tid att skriva så utförligt om hur du har det. Jag hör att du har det väldigt kämpigt att klara av din vardag, och jag hör samtidigt en vilja till förändring. Du frågar om det finns hopp för dig, och jag vill börja med att skriva att jag ser många anledningar till att vara hoppfull när jag läser din text. Att du skriver hit, att du vill förstå dig själv, och att du vill ha råd om vad du kan göra – det är alla signaler om motivation vilket har stor betydelse för förmåga till förändring. Sen så tänker ju jag utifrån min yrkeserfarenhet att det faktiskt alltid finns hopp, eftersom jag många gånger fått äran att vara följeslagare på andra människors väg från väldigt svåra situationer och mående till något positivt. Så jag kan helt ärligt svara att det finns hopp.

Sen när det gäller förändring så tänker jag att det är hjälpsamt att underlätta för sig själv genom att sträva efter att ta saker i små steg och ett litet steg i taget. Du beskriver många saker i livet som kämpigt just nu och då kan det ibland vara, precis som du skriver, svårt att veta var en ska börja. När vi tänker att vi ska förändra allt så är risken stor att vi inte lyckas förändra något alls.

Om vi däremot tänker att vi ska förändra något litet och börjar med det, så är chansen stor att det ger motivation till fortsatt förändring och blir starten på en god cirkel. Jag skulle därför kanske börja med att försöka fundera på vad som är viktigast för dig att förändra just nu och se om det går att börja i den änden.

Jag hör att du har många funderingar kring vad ditt mående och fungerande beror på. Mycket i det du beskriver är som du skriver vanligt vid autism. Sen är det så att symtom inte alltid beror på en sak eller diagnos, utan ofta på en kombination av olika saker. Det är naturligt för oss människor att vilja förstå oss själva och vår omvärld, genom t.ex diagnoser. Att ställa diagnoser är ofta hjälpsamt då det då kan vara lättare att sätta in rätt behandling där forskning har visat att den har effekt för just den diagnosen. Men ibland är det också mer komplext än att en diagnos kan svara på varför vi fungerar och mår som vi gör.

Hur vi mår och fungerar som vuxna beror på en kombination av det vi har med oss när vi föds och det som vi är med om genom livet. Du skriver att du fått diagnosen autism och autism är något som vi tänker att vi föds med. Sen så nämner du i din text att du varit utsatt för hemska saker i din barndom, sådana upplevelser påverkar oss både när de sker och de kan sätta spår hos oss långt senare. För att du ska kunna förstå dig själv, och i förlängningen ta steg mot att må bättre, så tänker jag att du behöver få hjälp med att förstå de komplexa samband som gäller för just dig. Det är ofta alldeles för svårt att göra på egen hand, särskilt när en mår dåligt. Det framgår inte riktigt i din text om du har någon pågående vårdkontakt idag eller ej, men jag tänker att du behöver få bolla dina kloka funderingar med en professionell person inom vården. Du är expert på ditt fungerande och vårdpersonal är experter på diagnostik och behandling, för att reda ut dina funderingar och hitta en väg framåt tänker jag att det behöver ske tillsammans i dialog. Så jag råder dig att lyfta dina funderingar med eventuell vårdkontakt och att i annat fall söka en ny sådan eller återaktualisera en tidigare (t.ex den kontakt du hade när du fick diagnosen autism eller den du hade vid traumabehandling).

Ta hand om dig!

Om man mår dåligt och man inte vågar säga till någon att man mår dåligt, vad kan man göra då?

Hej och tack för att du skriver! Vilken viktig fråga! Många av oss kan tycka att det är svårt att berätta om vårt mående för andra. Samtidigt så är det ofta hjälpsamt att göra det, och det kan vara ett viktigt steg för att få hjälp att må bättre. Därför kan det verkligen vara värt att fundera på hur det kan bli lättare för en att berätta.

Det första jag skulle göra är att fråga dig själv – vad exakt är det som du tycker känns svårt? Är det till exempel att du är rädd för den andra personens reaktion/eller rädd att bli missförstådd/eller rädd att inte kunna uttrycka hur du känner? Eller rädd för något helt annat? Ju mer vi kan förstå vad det är som gör att vi inte vågar desto lättare är det att hitta vägar för att komma över de hindren och våga.

Nu vet jag ju inte vad det är för just dig som gör att det känns svårt, men jag kan komma med några generella tips som fungerar för en del.
1. Välj rätt person att prata med. Fundera kring vem du skulle vilja dela med dig till. Tänk över vad som är viktigt för dig hos en person som du ska prata med, är det till exempel att personen kan relatera eller att personen besitter någon särskild egenskap?

Sen kan du fundera kring vem i din närhet som passar in på den beskrivningen. Det är inte nödvändigtvis alltid så att det är lättast att prata med de som står oss närmast, t.ex en förälder eller kompis. Ibland kan det till och med vara svårare att prata med de vi har nära och lättare att prata med någon som inte känner oss så väl. Ibland kan det kännas svårt att be om någon annans tid, särskilt om det är någon vi inte känner väl, men de allra flesta människor uppskattar att få finnas där för andra.

2. Testa att skriva i stället för att prata. Ibland kan det vara svårt att uttrycka sig verbalt och kanske lättare att välja en annan form för att förmedla det en känner. Att skriva kan då vara ett alternativ. Genom att skriva finns också möjlighet att i lugn och ro formulera sig innan en delar det med någon annan.

3. Börja i små steg. När vi tänker att vi ska prata med någon om vårt mående kan det ibland kännas som att vi i så fall behöver berätta allt, vilket kan kännas övermäktigt. Men genom att låta berättandet ske i små steg kan det gå lättare. Att berätta lite i taget innebär också att vi hinner känna efter hur det känns att dela till den person vi väljer att dela med och utifrån det avgöra om vi vill fortsätta eller gå en annan väg.

4. Prata med någon professionell. Vissa tycker att det kan kännas lättare att prata med en professionell person som arbetar med att lyssna och vara ett stöd för andra, t.ex en psykolog eller en skolkurator. Vissa tycker att själva formen underlättar, då det i sådana samtal är underförstått redan från början att vi är där för att prata om svåra saker. En professionell person är också van vid att berättande kan kännas svårt och kan använda sig av sin kompetens och erfarenhet för att underlätta för dig och göra berättandet enklare.

5. Prata i ett anonymt forum. Om du inte känner dig redo att prata med någon som känner till din identitet så kan ett första steg vara att prata i ett anonymt forum. Det kan vara ett sätt att testa hur det känns att dela med sig av sina tankar och känslor. Om det känns bra så kan det vara ett bra första steg mot att dela sina känslor i andra sammanhang. Det finns t.ex möjlighet att chatta anonymt här på Maana.

Som med mycket annat så är det också lite en träningssak att prata om sitt mående. Vissa av oss har fått mer träning i det genom livet, genom att t.ex föräldrar har hjälpt oss att sätta ord på våra känslor. Vissa av oss har fått träna mindre, det kanske var så att det inte pratades så mycket om känslor när vi växte upp. Men det är aldrig för sent att börja träna. I början kan nya saker nästan alltid kännas svårt men genom att träna på att prata om sitt mående flera gånger så brukar det kännas lättare och lättare.

Lycka till!

Hej, jag är 16 år och jag har mått psykiskt dåligt sen jag var 10 år. Jag har pratat med bup, olika kuratorer, skolan och barn och ungdomshälsan i flera år men inget förbättras. Jag tar även antidepressiva och andra ångestdämpande men inget funkar. Kommer det någonsin att bli bättre, kommer jag att må bra igen?? De inom vården säger att dem inte vet hur dem ska hjälpa mig vilket gör mig ledsen och stressad. Vad kan jag göra för att må bättre och kommer det ens att bli bättre eller kommer jag må dåligt hela livet?

Hej och tack för att du skriver. Det låter som du har det väldigt tufft och har kämpat på länge. Jag hör att du har vårdkontakter och har provat olika behandlingar som inte hjälpt. Jag förstår att det gör dig både ledsen och stressad. Eftersom jag inte vet så mycket om hur ditt mående ser ut och fungerar så har jag svårt att säga så mycket konkret.

Vad jag kan säga är att det är möjligt att må bättre, men det kan ta väldigt olika lång tid och olika personer behöver olika sorters hjälp. Viktigt att fundera på kan vara vad som faktiskt bidrar till att en mår dåligt. Är det vissa omständigheter eller personer? Något i skolmiljön, något i hemmet eller någon som får en att känna rädsla, ilska, stress eller oro. Om det är kopplat till specifika personer eller miljöer så kan det vara svårt att få förändring så länge en är kvar i det. Det är även viktigt att kunna vara så ärlig som möjligt om hur olika saker får en att känna eller reagera, för att andra ska kunna hjälpa en. Det kan ibland vara väldigt svårt, antingen för att en själv inte riktigt vet eller för att det handlar om någon som en älskar och vill skydda eller undvika att såra. Om det är så att någon i ens närhet bidrar till att en mår dåligt så är det ändå viktigt att det kommer fram till någon du litar på för att du ska kunna få rätt hjälp.

Troligtvis behöver även den eller de i din närhet också hjälp och stöd i så fall. Vad tror du själv skulle kunna få dig att må bättre? En annan sak att komma ihåg när det kommer till att må bättre är att det är ett samarbete. Det är viktigt att hjälpas åt, det vill säga att både vården gör sitt bästa för att försöka hjälpa och förstå dig, men också att du själv jobbar med det du kan för att få förändring och bli förstådd.

Fortsätt kämpa! Det går som sagt att må bättre igen. Fortsätt ta hjälp. Önskar dig all lycka till!

Vad gör jag när jag inte mår bra?

Hej och tack för att du skriver. En viktig, men också svår fråga du ställer. Det kan finnas så många anledningar till att en inte mår bra. Ibland har det hänt något som gör att en inte mår bra och då kan det vara viktigt att låta sig vara ledsen eller arg över det ett tag. Ibland får vi ångest och oro för att något som vi inte har kontroll över pågår eller riskerar att hända, vilket är normalt att känna i sådana situationer. Vi har också variation i att må bättre och sämre olika dagar, vilket också är helt normalt. Det kan bero på saker som hänt eller hur vi sovit eller ätit det senaste. Många gånger är det viktigt att få lyssna på sig själv, sina känslor och kroppen och försöka ta hand om sig. Ibland kan det vara att få känna det en känner, ibland kan det vara att vila, ibland kan det vara att få prata med någon om hur en mår.

Om en däremot mått dåligt över tid och det inte blir bättre så kan en försöka göra saker som en vet att en mår bra av och blir glad av, även om en inte har så mycket lust eller energi i stunden. Det kan till exempel vara att träffa en kompis, ta en promenad, träna eller ägna sig åt just det intresset du har.

Det kanske inte känns bättre direkt, men om en fortsätter försöka göra saker som en vet är bra för en så brukar det vara hjälpsamt. Ofta känns saker också lättare och bättre om en delar det med andra, så ett tips är att prata med någon du litar på. Kanske har hen ett annat perspektiv på saker och ting. Det finns även många chatter där du kan skriva och prata med någon och vara anonym, tex här på Maana.

Om du mår väldigt dåligt och har gjort det en längre period så kan det även vara aktuellt att söka vård. Beroende på hur gammal du är så kan du genom skola ta kontakt med skolsköterska eller skolkurator. Du kan kontakta ungdomsmottagningen fysiskt eller online via umo.se. Om du läser på högskola/universitet så finns ofta en akademihälsa eller liknande att kontakta. Du kan även kontakta vårdcentralen för fortsatt hjälp.

Lycka till och var inte rädd för att prata med någon och ta hjälp om du behöver.

Jag är 15 årig tjej, är 162 cm lång och väger ungefär 60 kg. Jag har ångest dag in och dag ut och varje gång jag äter något (det kan vara något litet). Jag hatar min kropp och vet inte hur jag ska börja acceptera den. Jag gymmar nästan varje dag i hopp om att bli smal (skippar mat och annat ätligt varje dag). Hur kan jag göra något åt detta?

Hej och tack för att du skriver! Det är tyvärr väldigt vanligt att ha ångest över kropp och vikt. Ca 2/3 av alla tjejer uppger att de är missnöjda över sitt utseende och ångest över vikten hamnar högst upp på listan.

Att kropp och utseende får mycket fokus är inte så konstigt med tanke på att vi lever i ett samhälle med stort fokus på kroppen. Vi matas hela tiden med bilder på hur en ska se ut, eller inte ska se ut. Det finns en stor marknad kring hur en kan förändra sitt utseende på olika sätt för att uppnå ett omöjligt kroppsideal. Ibland är det även mycket fokus på kropp och utseende bland ens vänner eller i familjen. Det kanske är vanligt att höra kommentarer gällande dig eller om andra. Sådant påverkar hur en ser på sin egen kropp.

För att minska negativt fokus eller ångest kring kropp och utseende kan det vara hjälpsamt att istället försöka fokusera mer på kroppens funktion. Vad kan den göra? Vad vill du kunna göra med kroppen? Finns det aktiviteter då du känner dig mer ”hemma” i din kropp och inte tänker på vikt? Det kan vara allt från någon idrott, att dansa, att läsa eller klappa katten. Gör mer av det! Finns det vissa personer du är med då det inte är fokus på kropp? Försök i så fall umgås mer med dem.

Se även över ditt flöde i sociala medier. Enligt forskning så får en mindre ångest över sin kropp och utseende om ens flöde har en variation på typer av kroppar. Det kan blandas upp genom att tex följa kroppsaktivister eller personer med olika funktionsvariationer. Det ökar acceptans för både den egna och andras kroppar. Det kan även ha effekt att minska tiden på sociala medier om det är mycket fokus på utseende där. Det kan också vara hjälpsamt att faktiskt uppmärksamma sådant som du tycker om med din kropp, någon del du gillar hur den ser ut eller vad den är bra på.

De allra flesta kan peka ut saker som de är missnöjda med i sitt utseende eller skulle vilja ha annorlunda. Det skiljer sig dock i hur vi förhåller oss till det. Om kroppsform eller vikt får för stort fokus finns risk att utveckla någon form av ätstörning, vilket kan bli farligt. Utifrån att du beskriver begränsat ätande och intensivt tränande så låter det som en del varningssignaler som bör tas på allvar. För både fysiskt och psykiskt mående är det viktigt att ta hand om kroppen, vilket innebär att även äta ordentligt och regelbundet. Jag skulle verkligen rekommendera dig att ta hjälp av vuxna runt dig, för det är ofta svårt att klara av helt själv. Kan du prata med en förälder, en lärare eller skolkurator? Det går även att ta kontakt med ungdomsmottagningen. Du ska veta att det du beskriver går att få hjälp med och handlar oftast om andra sätt än att försöka bli smalare.

Jag önskar dig lycka till!

Hej! Jag heter Tuva, jag är 16 år (snart 17). Mitt liv har präglats av många svåra händelser och känslor. Min lillasyster hade en dödlig sjukdom, den andra har en livshotande diagnos. Jag utsattes för sexuella övergrepp under flera år av en närstående till mig. Jag upplevde tidigt att förlora någon jag älskade till himlen. Min morfar är alkoholmissbrukare, min farmor har IF och autism och min farfar är alkoholmissbrukare. Ja det har liksom inte varit enkelt att vara jag. Ångesten har nog alltid präglat mitt liv, men mer eller mindre under perioder. Som liten visade det sig nog mest genom att jag var väldigt intrycks känslig och extremt blyg (prata nästan bara med mamma, pappa och mormor). När jag var 5-6 började jag känna prestationsångest och var livrädd konstant att något skulle hända någon jag älskade.

När jag var 13 år fick jag diagnosen PTSD och några månader innan det uppkom väll symtomen. De senaste tre åren har jag fått 2 depressioner ”på papper” och jag är ganska säker att jag haft en till men då sökte jag aldrig vård. Jag hade under två år panikångest minst 5 gånger i veckan. Och senaste 1,5 året har jag haft konstant (kronisk) smärta.

Ändå tog det tills för några dagar sen innan jag fick en diagnos som kunde förklara all ångest. Jag känner mig så sviken av vården. Jag gav upp hoppet på den för kanske ett halvår sen. Det känns som om ingen orkar med mig. Jag har gått i KBT eller annan psykologisk terapi fram och tillbaka i 5 år. Varför hjälpte ingen mig mer? Det enda alla psykologer och läkare gjorde var att träffa mig 3-6 gånger, få mig att berätta alla jätte privata saker ur mitt liv, för att sen komma fram till att jag var ”för sjuk/komplex” och att de skulle skicka vidare mig. Jag undrar om ingen förstod hur stort lidande det gav mig? Tänk om något hjälpt mig tidigare. Då hade jag kanske inte haft armar och lår fyllda av ärr. Kanske hade skolan kunnat gått bättre. Kanske hade jag haft ett vanligt tonårs liv.

Det kanske ska tilläggas att jag aldrig varit så sjuk att jag varit inlagd på sjukhus för min psykiska ohälsa. Men så sjuk att jag inte kunnat ha ett fungerande liv och verkligen lidit. Jag har tagit skada. Alla de där diagnoserna de trott jag haft har aldrig känts rätt. Jag visste långt innan alla tester och papper att det inte var rätt diagnos, eller depressionerna och PTSD var ju ett diagnos men det har inget med ångesten att göra egentligen. Så för några dagar sedan var jag på ännu en utredning på bup. De screenade av alla möjliga diagnoser och sjukdomar lite grundligt. Sen de som jag fick höga ”poäng” på noggrant igen. Det var ju en och annan grej jag sen innan visste jag hade, typ agorafobi eller vad det hette. Men sen sa de att jag hade högsta möjliga ”poäng” på GAD. Nu står det i min journal att jag har det under diagnoser. Det känns faktiskt som det är sant. Till skillnad från att det var en hjärntumör som de trodde ett tag… (det fick jag ju dock aldrig diagnosen för men det kanske var underförstått). Jag skulle tillbaka dit en annan dag och då tänker jag faktiskt en sista omgång försöka innerligt att må bättre och göra allt de säger. Men just nu undrar jag… Vad är egentligen GAD? Kan man bli frisk? Är det en livslång sjukdom? Varför får man det? Eller föds man med det? Jag kom för något år sen fram till att sånna här frågor inte är en bra idé att googla… Tack och ta hand om dig <3

Hej Tuva, och tack för att du skriver. Det har verkligen inte varit enkelt att vara du. Du har varit med om många svåra saker i ditt liv som säkerligen fortfarande påverkar dig, och många saker som du fortfarande behöver kämpa med och hantera. Jag beklagar verkligen att du har så många negativa erfarenheter av vården.

Till din fråga om GAD. Diagnosen GAD står för Generaliserat ångestsyndrom (Generalized Anxiety Disorder på engelska). Diagnosen är en beskrivning av symtom som i huvudsak handlar om överdriven och omfattande oro och ångest för alla möjliga situationer och delar av livet. Det ska vara i så hög grad att det påverkar förmågan att klara av skola/arbete, socialt liv och vardag. Konstant ångest och oro med katastroftankar över tid kan leda till spänningar, smärta och sömnsvårigheter.

GAD är inte något en föds med. Däremot föds vi med olika tendens till ängslighet, vilket det finns ärftlighet i. Om en har medfödd sårbarhet för ängslighet så finns större risk att utveckla GAD. Om en utvecklar GAD eller inte påverkas även av ens erfarenheter. Olika erfarenheter kan lära en att det är viktigt att vara vaksam och att andra och världen är farlig eller opålitlig. Att då oroa sig och försöka förutse möjliga katastrofscenarion blir ett sätt att försöka hantera och få kontroll eller förebygga risker.

Sådana erfarenheter kan vara olika trauman, förluster eller otrygga relationer. Det kan också vara inlärt via vårdnadshavare eller nära vuxna som själva varit rädda och ångestladdade, eller om vårdnadshavare varit väldigt kontrollerande eller överbeskyddande. Oavsett orsaker så utvecklas GAD, likt många andra ångesttillstånd, genom att oron generaliseras. Med det menas alltså att det kan ha varit korrekt att oroa sig för vissa saker utifrån ens erfarenheter, men att oron spridit sig till att gälla fler och fler områden till dess att det blivit så mycket att det börjat hindra en i livet.

Det går att jobba med GAD i psykologisk behandling och en del är hjälpta av medicinsk behandling. Det är också vanligt med en kombination av de båda. Många blir hjälpta av behandling. Det kan också gå upp och ner under livets gång och tex bli mer aktivt om det händer saker i livet som innebär mycket stress. Det är också väldigt vanligt att ha fler diagnoser parallellt med en GAD diagnos, vilket innebär att behandling behöver anpassas efter varje individs situation. Har du fler funderingar och frågor om diagnoser så råder jag dig att fråga de som träffat dig för att ställa diagnos.

Jag önskar dig lycka till!

Hur blir man bekväm i sin egen kropp?

Hej och tack för din fråga!Det är en viktig fråga som du lyfter – för tyvärr är det nog alldeles för många som inte känner sig helt bekväma i sin kropp. Vi lever idag i ett samhälle med ideal som sällan är varken realistiska eller sunda. Det påverkar oss alla och att vi kan därför behöva jobba aktivt på att hitta ett sätt att förhålla oss till vår kropp som vi mår bra av.

När vi på något sätt inte mår bra på grund av hur vi ser på en aspekt av oss själva så brukar det vara klokt att börja med att försöka förstå den känslan mer i detalj. Hur låter de självkritiska tankarna kring kroppen? I vilka situationer kommer de? Hur känns det när dessa tankar kommer? Vad gör du då? Finns det situationer när du känner dig mer bekväm i kroppen, vad utmärker i så fall dessa situationer? Genom att förstå mer om dessa saker och hur de påverkar varandra är det också enklare att se hur vi kan göra för att försöka förändra situationen. Om det till exempel är så att dessa känslor kommer i vissa sammanhang men inte i andra så kan det vara värt att fundera på om det går att göra mer av de saker som får en att känna sig bekväm. Om en till exempel mår dåligt kring sin kropp när en tittar sig i spegeln men bra när en dansar, så kan det kanske vara värt att prova att titta mer sällan i spegeln och att dansa oftare.

En vanlig konsekvens av att inte känna sig bekväm i sin kropp är att vi börjar med vissa beteenden, eller slutar med vissa beteenden.

Kanske börjar vi ha mer bylsiga kläder eller slutar vara på stranden i badkläder. Dessa beteenden är fullt förståeliga utifrån känslan att vara obekväm. Men om du märker att du har beteenden som ökat eller minskat utifrån din känsla av att vara obekväm så skulle jag vilja uppmuntra dig att utforska hur dessa beteenden påverkar känslan. Gör de att känslan försvinner på lång sikt? Det är nämligen vanligt att sådana beteenden lindrar känslan av obehag i stunden, men att de på lång sikt leder till att vi är fortsatt obekväma. Genom att börja experimentera med att inte låta känslan styra så kan vi få nya erfarenheter som hjälper oss att minska känslan av att vara obekväm. Min erfarenhet är att det kan vara hjälpsamt att flytta fokus från det som känns dåligt med kroppen till vad vi vill att kroppen ska kunna utföra. Fundera kring vad du vill kunna göra med din kropp. Vill du kanske bada/träna/dansa/springa långt/lyfta tungt/ha vissa kläder? Ibland kan känslan av att vara obekväm hindra oss från att utföra dessa beteenden, eller så kan det vara så att vi tänker att vi först behöver vara bekväma för att utföra dem. Genom att börja göra det vi vill kunna göra med kroppen ökar vi möjligheten att både få ett nytt perspektiv på kroppen med mer fokus på funktion än utseende, och att märka att vår känsla inte behöver hindra oss från att göra det vi vill. På sikt brukar det faktiskt också kunna leda till att den obekväma känslan minskar och att vi blir mer trygga i kroppen.

Vad som hjälper för att bli mer bekväm är givetvis väldigt individuellt. Tankarna ovan är några saker som kan vara värda att utforska, för att prova och se vad som kan fungera för just dig. Kanske hjälper inget av det jag har beskrivit, men kanske får du inspiration att prova något annat som du kommer på själv. Det jag vill förmedla är att känslan kring den egna kroppen går att påverka genom hur vi förhåller oss till den och genom vad vi gör. Våra tankar-känslor-beteenden påverkar hela tiden varandra, vilket innebär att om vi börjar att ändra på något i en ände (till exempel ett beteende) så kan vi påverka något i en annan (till exempel en känsla). När vi får erfarenheter av att det går att påverka känslan av bekvämlighet kan det ofta vara stärkande och göra att vi känner oss mindre maktlösa.

Lycka till och ta hand om dig!

Hej, jag är 16 är gammal och mår väldigt dåligt. Jag har skadat mig själv under ett års tid och det blir bara värre och värre, har tänkt flera gånger att jag kommer ta mitt liv men vill samtidigt inte att mina föräldrar ska behöva vara med om det. Jag hatar mig själv och jämför mig hela tiden med alla andra, känner mig så dålig och otillräcklig. Jag har det jobbigt i skolan och hemma och ser inget ljus i framtiden. Vet inte vad jag ska göra längre.. Har ni något tips?

Hej och tack för att du skriver!

Det låter verkligen som att du har det tufft och jag vill börja med att säga att det är bra att du skriver. För jag tänker att du behöver få hjälp att hantera det här. När en mår som du gör kan det ibland kännas som att inget kommer att hjälpa, men jag vill att du ska veta att det finns bra hjälp att få och att du inte ska behöva ha det så här.

Nu vet jag ju inte om det är så att du har någon form av hjälp idag eller ej, så jag kommer att svara dig utifrån olika scenarier.

Om det är så att du inte har någon hjälp idag så är det nämligen det första jag skulle råda dig att göra; att söka hjälp. Hjälp och stöd kan se ut på många olika sätt, och när en mår så dåligt som du beskriver så tänker jag att det är viktigt att du får professionell hjälp. Jag kommer ge lite olika förslag på hur du kan gå tillväga:

1. Prata med skolsköterska/skolkurator. Poängen med att de finns i skolorna är att hjälpen ska vara lättillgänglig, så det är bara att gå dit och knacka på. De är vana att hjälpa till med de saker du beskriver och de kan även hjälpa till att söka vidare kontakt med vården om det behövs.

2. Kontakta din vårdcentral. Du kan även vända dig till din vårdcentral och berätta hur du mår och att du behöver få prata med någon. Vårdcentralen kan ge olika sorts hjälp, både i form av samtalsstöd och medicinering. Om du behöver komma i kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin så kan de hjälpa till att se till att du får komma dit.

3. Kontakta Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Det går även att kontakta Barn- och ungdomspsykiatrin direkt och det kan vara en bra idé när en mår riktigt dåligt, eftersom de är experter på att hjälpa till då. Inom Barn- och ungdomspsykiatrin jobbar specialistläkare och psykologer som är erfarna av att hjälpa till med precis det du beskriver.

 Att söka vård kan ibland kännas som ett svårt och stort steg att ta på egen hand. Om det inte känns möjligt att göra det själv som skulle jag råda dig att försöka prata med någon vuxen du har förtroende för som kan hjälpa dig att ta kontakt med vården och kanske följa med på besök om det skulle underlätta. Om du inte känner att du vill involvera dina föräldrar kanske det finns någon annan vuxen i din närhet som känns trygg och pålitlig? Kanske någon lärare eller någon kompis förälder? De allra flesta brukar vilja hjälpa till om de får chansen, men för att de ska kunna hjälpa så måste de få veta hur du mår.

Kanske är det så att du redan har en vårdkontakt idag. I så fall låter det som att du behöver få mer hjälp än du får. Det är viktigt att din vårdkontakt förstår hur dåligt du faktiskt mår för att kunna hjälpa dig på bästa sätt. Ibland kan det vara svårt att berätta om sitt mående och om mörka tankar. Då kan det vara värt att fundera kring ifall det finns något som skulle göra det enklare; skulle det till exempel vara lättare att skriva på en lapp och ta med till besöket eller att be någon du känner och litar på följa med dig och berätta.

Avslutningsvis vill jag tipsa om Mind. Mind finns till för dig som har tankar om att ta ditt liv, de erbjuder råd och stöd. Det går att ringa dit dygnet runt på telefonnummer 90101 och det går även att chatta. Du kan vara anonym om du vill.

Ta hand om dig!

Hej! Har nyss inlett ett förhållande och vi har även blivit sambos. Det kanske var tidigt men vi kände båda att vi ville vara tillsammans mer än tidigare. Nu verkar det här förhållandet inte vara så lätt. Jag är bipolär och väldigt känslig och han istället säger vad han tycker hur som helst vilket ofta leder till att jag blir sårad. Jag har problem med mina känslor. Jag tänker ofta steget längre, alltså gör en tolkning av det han säger och funderar i timmar över vad han menar med det han sagt. Men han, å andra sidan, kan vara elak. Han kan säga: kom hit, fläsk-Britta. Eller ta upp hur jag låter när vi har samlag. Eller: Vet du inte det- det trodde jag att alla visste osv. Hur kan vi på bästa sätt möta varandra i det här. Jag är livrädd att förlora honom för jag älskar honom så oerhört mycket.

Hej och tack för att du skriver!Du skriver att du är väldigt känslig, har problem med dina känslor, och att du tolkar det han säger. Men vet du, när jag läser det du skriver så tycker jag inte att det låter som att det är där problemet ligger. Det låter däremot som att han är elak mot dig och uttrycker sig på ett sätt som inte är okej. Att du sedan reagerar på det tycker inte jag låter som känsligt, utan det tycker jag är sunt.

Jag skulle vilja börja med att skriva lite om känslor och varför vi har dem. Känslor fyller nämligen en viktig funktion. Känslor ger oss information om hur vi har det, och information om vad vi behöver göra eller få. När vi till exempel känner oss ledsna så är den känslan information till oss om att något eller någon har sårat oss och att vi behöver få tröst och omsorg. Att du känner dig sårad när han uttrycker sig på det här sättet kan du alltså se som information om att du inte har det bra, och det är information som behöver lyssnas på.

Jag hör i det du skriver att du verkligen vill att ni ska ha det bra tillsammans, för att du älskar honom.

Att finna och ha någon att älska är något otroligt fint som ofta ger oss glädje och mening i livet. När vi känner väldigt starkt för någon kan det dock också innebära att den personen och den kärleken blir så viktig för oss att vi inte riktigt kan eller vill se när den personen även får oss att må dåligt. När vi lever i en relation har vi även en tendens att gradvis vänja oss vid sådant som vi kanske vanligtvis inte skulle acceptera. Ofta kan det vara så att merparten i relationen är bra och att vi därför inte lägger märke till någon sak som är dålig. När dåliga saker smyger sig på så märker vi inte riktigt det och helt plötsligt så har vi normaliserat sådant som vi egentligen inte skulle acceptera.

När vi är i en relation så har vi inte alltid förmåga att se helt klart på relationen och vår partner. Ofta kan det därför vara viktigt att dela med oss av det vi upplever i relationen med andra personer som vi litar på, till exempel vänner eller familj. Om det finns någon utöver din partner som du känner förtroende för så tror jag det kan vara viktigt för dig att prata med den personen om det som sker i relationen, för att få hjälp att ta ett steg tillbaka och få perspektiv. I slutändan så är det du som väljer hur du vill agera i relationen, men på den resan brukar det vara värdefullt att få stöttning, samt hjälp att se det som pågår utifrån. Så fortsätt med du gör genom att skriva hit, att ta stöd av andra.

Ta hand om dig!

Hej, jag är en tjej på 14 år. Jag har levt med psykisk ohälsa sen jag va ca 7 år gammal och mitt liv har bestått av att fara in å ut ifrån bup och har aldrig känt att livet har förändras. Jag har tappat väldigt mycket hopp om att medicinerna ska hjälpa eller annat. För allt känns så tomt fast ändå sånt kaos. Hur hittar man tillbaka till tron å hoppet på att livet vänder?

Hej och tack för att du skriver! Det låter som du har det tufft och redan har försökt få hjälp på olika sätt. Jag förstår att det kan kännas hopplöst och mörkt många gånger när det har gått lång tid och inte känts som att det blivit bättre.

Nu vet jag inte så mycket om vad du kämpar med i ditt liv och vad du upplever som problematiskt, men jag provar att skriva om lite olika scenarion. Om det är att en har varit med om något svårt eller hemskt så kan det ta väldigt olika lång tid att bearbeta det och en kan behöva få stöd under den tid det tar. Om det är problematiskt i hemmiljön eller i skolan, så är det sådant som kan vara svårt att förändra som barn/ungdom, samtidigt som det kan vara det som krävs för att en ska kunna må bättre. Det är då viktigt att ta hjälp av vuxna i sin närhet. Alla har rätt till att känna sig trygga både hemma och i skolan, och om en inte gör det så är det vuxnas jobb att se till att det är möjligt. Ibland kan det handla om något som inte går att förändra, och då kan en behöva arbeta med att hitta sätt att acceptera och förhålla sig till hur verkligheten ser ut. Kanske är det något helt annat som gör att du kämpar med psykisk ohälsa, eller kanske vet du inte.

Det är inte alltid lätt att förstå varför vi mår dåligt. Oavsett så vill jag uppmuntra dig att försöka vara så ärlig som möjligt med de som finns runt dig för att de ska kunna hjälpa dig så bra som möjligt.

Ofta kan det kännas väldigt ensamt när en mår dåligt och kännas som att ingen annan förstår. Då kan det vara bra att ha någon att dela det som pågår inom en med, det kan vara någon i din närhet som du är bekväm med eller någon okänd i en stödchatt (t.ex här på Maana). För en del kan det också kännas skönt att ta del av någon annans berättelse med liknande svårigheter, men som också hittat sätt att må bättre. Några läsförslag är berättelser på mind.se eller vagaprata.nu och boken Vändpunkter från Hjärnkoll. Om möjligt så försök även att ägna dig åt sånt som du vet att du gillar eller får dig att må bättre. För en del kan det vara hjälpsamt att bestämma för sig själv att ta paus en stund från sina tunga tankar och känslor eller det som får en att må dåligt för att kunna fokusera på något som känns positivt, 10 minuter eller en dag.

Vi vet inte hur framtiden kommer se ut, men det vi kan veta med säkerhet är att tiden kommer att gå, och saker och ting kommer att förändras på olika sätt. Känslor och tankar kommer också att förändras över tid. Det kanske inte tröstar så mycket i stunder när det känns tungt, men fortsätt kämpa och håll ut, för det kommer inte vara såhär för alltid.

Fortsätt söka hjälp och stöd, försök att vara snäll mot dig själv och fortsätt kämpa. Det går att må bättre! All lycka till!

Jag har länge haft nedstämdhet, stress, presentationsångest och jag tror det kan koppla det något neurologiskt. Eftersom min pappa har autism och ADHD och min lillasyster har nyligen blivit diagnostiserad med autism tror jag att chanserna är höga, men jag känner inte att jag tillhör någon av de här spektrumen. Utan jag tror att jag uppnår vissa krav av båda men inte tillräckligt för en diagnos, så sa psykologerna till min mamma och jag och min mamma är väldigt lika varandra. Jag har hyperintressen i någon vecka tills det inte alls är intressant längre, samma sak med mat, kan inte tillslut äta den rätten. Borde jag söka stöd eller ska jag låta bli?

Hej och tack för din fråga! Det är vanligt att ha liknande drag som sina familjemedlemmar, oavsett diagnos eller inte. Om personer i ens familj har neuropsykiatriska diagnoser som ADHD eller autism så är det alltså inte ovanligt att själv ha en del sådana drag, eller samma diagnos. Om en har ADHD eller autism så kan symtom utifrån dessa diagnoser leda till nedstämdhet, stress och prestationsångest. Om en till exempel har väldigt svårt att hantera nya situationer, men ofta behöver göra det, eller har svårt att hålla reda på saker, så kan det vara orsak till stress eller självkritiska tankar som gör en nedstämd. Det kan också vara så att en känner nedstämdhet, stress och prestationsångest av andra orsaker än just symtom på ADHD eller autism.

Du skriver att du haft ångest och nedstämdhet länge och verkar lite osäker på orsaken till det. Oavsett misstanke om diagnos eller inte så tänker jag att du kan söka hjälp för det som besvärar dig. Det finns hjälp att få vid problem med nedstämdhet, stress och prestationsångest!

Beroende på var du bor och ålder så kan du söka till exempelvis vårdcentral, ungdomsmottagning eller skolkurator. Då kan du även få bättre koll på vad som gör att du känner som du gör och om det kan relateras till sådant som kan vara svårt om en har en neuropsykiatrisk diagnos. Det kan även vara hjälpsamt att prata med någon du litar på för att få stöd i frågan eller hur du kan söka ytterligare hjälp. Kanske kan du prata med någon i familjen eller någon annan vuxen du litar på.

Om du har tankar specifikt kring att ta reda på om du uppfyller kriterier för en diagnos så kan du alltid söka till vårdcentralen för en första bedömning av symtomen och där de kan ta ställning till om det finns underlag för att utreda vidare.

Lycka till, hur du än väljer att gå vidare.

Varför mår unga kvinnor dåligt? Mat, pengar, resor, kläder och utbildning finns….

Hej! Det är en stor och komplex fråga du ställer. Det är många som mår dåligt oavsett kön och ålder i dagens samhälle. Det tenderar dock att uttryckas eller döljas på olika sätt och kvinnor tenderar att söka hjälp i större utsträckning, vilket gör att det också blir mer synligt.

Vad som gör att människor mår dåligt trots att tillgångar finns har inget enkelt svar. Det är individuellt, även om det säkerligen finns grupperingar en kan göra. När behov som mat, kläder, utbildning, pengar finns så kan ändå behov av trygghet eller andra känslomässiga behov saknas eller vara bristande. Jag tänker att jag försöker skriva lite tänkbara orsaker här, men det kommer inte att omfatta alla möjliga orsaker.

Med dåligt mående menar vi ofta en högre grad av ångest och/eller nedstämdhet än vad som känns hanterbart och över tid. Det kan till exempel vara kopplat till att känna sig otillräcklig i olika avseenden eller begränsad i att kunna leva sitt liv som en vill eller vara den en är.

Ibland finns det tydliga orsaker till måendet, och ibland inte. För vissa kan det handla om att de varit med om svåra och skrämmande händelser eller förluster som varit svåra att hantera, det kan vara att en upprepat eller över tid har blivit eller blir illa eller orättvist behandlad, det kan vara att en har starka tankar om hur en ska vara eller se ut för att duga som är svåra att uppnå eller att en har medfödda svårigheter som gör att en har svårt att hantera och klara av förväntade krav och uppgifter i livet. Sätten att försöka hantera sitt mående kan sen i sin tur ta uttryck i många olika symtom och beteenden som kan vara allt från att dölja till att agera ut mot andra, fastna i destruktiva tankar eller fysiskt skada sig själv på olika sätt.

Hoppas att det gav lite nyansering och svar på din fråga.

Hej, Min partner håller gamla saker jag gjort i livet emot mig även fast de var månader sen och under tiden jag hade benzo missbruk, (jag har vart ren 8 månader nu). När han blir arg så skriker, hotar och slår i saker även tar tag i mig och kan slänga mej i backen. Tillägger att han själv är missbrukare. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Vad kan jag göra ens?

Hej, och tack för att du skriver! Det låter som att du är i en svår situation och det är jättebra att du börjat söka hjälp genom att skriva här. Starkt jobbat att ha hållit dig ren i 8 månader! Det är inte enkelt, särskilt inte om det finns personer i din närhet som har missbruksproblematik.

Vad gäller relationen med din partner så kan han givetvis fortfarande vara arg över saker du gjort även om det gått lång tid, och även om du då var i ett missbruk. Att han skriker, hotar, slår i saker, och slänger dig i backen är dock beskrivningar av både psykiskt och fysiskt våld. Oavsett hur arg någon är så har en aldrig rätt att vara våldsam, varken psykiskt eller fysiskt. Om han har missbruksproblem, så är inte det heller någon ursäkt, även om det kan vara viss förklaring. Var och en är ansvarig för sina handlingar även om det är under drog- eller alkoholpåverkan.

Jag tänker att det är viktigt att komma ihåg att du eller någon annan inte kan få honom att ändra sina beteenden, personen själv måste vara motiverad att göra det. Du behöver alltså ta ställning till om du kan fortsätta vara i relationen som den är. Om inte, så låter det som att du behöver finna en väg ut ur den. I vissa fall kan det vara svårt att klara på egen hand. Jag vet inte hur just din situation ser ut. Försvårande kan t.ex. vara om ni delar boende eller om partnern blir hotfull. I så fall kan du behöva ta hjälp. Finns det vänner eller familj som kan hjälpa dig? Det går även att söka hjälp via kvinnojourer eller kommunen. Här är några tips:

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige

Kriscentrum för kvinnor (finns i flera kommuner och även för män)

Kvinnofridslinjen

Kvinnojouren online

Jag önskar dig lycka till och fortsätt ta hjälp!

Hej, jag är 12 år gammal. Jag hatar verkligen mig själv och det har lett till att jag har börjat skada mig själv. Jag har också glömt bort en sak och det är hur jag är glad igen. Jag har glömt bort den känslan. Det enda jag känner just nu är ilska och ledsamhet. Hur ska jag fixa detta?

Hej och tack för att du skriver!

Det låter verkligen som att du har det jobbigt, vad bra att du skriver och ber om stöd i detta! När vi mår dåligt är det sällan lätt att veta vad vi kan göra och du har tagit ett stort och viktigt steg nu när du ber om hjälp. Bra!Du skriver att du har glömt bort hur du är glad. Precis så kan det kännas när vi mått dåligt ett tag. När vi mår dåligt tappar vi ofta lust och ork att göra sådant som vanligtvis brukar göra oss glada och vi slutar göra dessa saker. Då får vi inte längre den positiva energi som dessa saker tidigare gett oss och så mår vi ännu sämre. Det blir lätt en ond cirkel som kan vara svår att bryta.

Att skada sig själv kan ibland kännas som det enda möjliga i en omöjlig situation. Jag förstår att det är svårt att veta hur du ska göra för att må bättre, när en mår dåligt så är det både svårt att tänka klart och att styra sitt beteende.

Jag tänker att det är viktigt att du får hjälp att känna dig glad igen, att sluta hata dig själv, och att sluta skada dig själv. Det finns väldigt bra hjälp att få, genom till exempelvis psykologisk behandling eller genom medicin. Så jag vill att du ska veta att du inte ska behöva må så här.

Du frågar hur du ska fixa det här och mitt budskap till dig kommer vara att du inte ska behöva fixa detta på egen hand då det ofta är alldeles för svårt. Ett steg mot att må bättre tror jag därför kan vara att försöka prata med andra om hur du mår. Nu vet jag inte vilka andra som finns runt dig, men kanske finns det någon vuxen du litar på som du skulle kunna försöka öppna upp för? Skolan har också personal som jobbar med att hjälpa till när elever mår dåligt på olika sätt och de personerna brukar ofta kunna vara till god hjälp, till exempel en skolsköterska eller en skolkurator. De är vana att höra om andra som mår som du och de kan vara antingen ett samtalsstöd eller ett stöd i att hitta en vårdkontakt (till exempel en psykolog) som kan hjälpa dig. Ibland kan det kännas helt omöjligt att prata med någon. Då kan ett första steg kanske vara att vända sig till någon telefonlinje eller chat där en kan vara anonym. Här på Maana finns till exempel en chat där en får vara anonym. Några andra tips är:

Shedo – ger stöd och tips via chatt och mail till de som lider av ätstörning eller självskada.

Bris – ger stöd via telefon eller chatt.

Mind – ger stöd via telefon eller chatt.

Jag tänker att det bästa råd jag kan ge dig är att fortsätta med det du påbörjat genom att skriva här, att be om hjälp. För du ska inte behöva hantera det här på egen hand.

Ta hand om dig!

Hej. Min partner och jag ska göra slut, mest för att jag är den som behöver det pga blivit dåligt behandlad under många perioder och måste fokusera på att må bättre då jag är sjuk. Partnern vill egentligen ej, mest för att hen sårat mig och ej vill såra mig mer. Hen har många problem psykiskt, stora familjeproblem och tidigare trauman som ej läkt. Saker har bubblat upp nu precis innan vi bestämt oss för att göra slut, och nu vet jag ej vad som är rätt av mig att göra. Kan jag verkligen lämna nu, även om jag knappt har energi till mitt eget mående? Jag vet ej om jag kan lämna hen helt, vill finnas där på något sätt och stötta.

Men vet att hen ej kommer låta mig för vill ej att jag gör det för jag tycker synd om hen. Någon tanke på hur man ska tänka i en sånhär situation?

Hej och tack för att du skriver!

Jag hör i det du skriver att du bryr dig om din partner även om du vill lämna. Att lämna någon vi bryr oss om och som dessutom kanske är extra skör just nu är aldrig lätt.

Att göra slut är ofta svårt av flera anledningar. En anledning till det är att vi ofta är vana att ta stöd av vår partner i svåra situationer och plötsligt så går inte det längre. Det är smärtsamt, men också en oundviklig start på ett liv isär. Kanske finns det någon annan i din partners liv som kan vara ett stöd för hen. Kanske till och med någon som du kan ta kontakt med om du känner dig bekväm med det, för att uppmärksamma den personen på att din partner kan komma att behöva extra stöd framöver.

När vi är i svåra situationer med mycket känslor så är det ofta svårt att se klart och ta beslut.

Särskilt känslor av skuld kan vara extra tunga att bära och få oss att kompromissa med våra egna behov. Ett sätt att hjälpa sig själv kan vara att försöka ta ett steg tillbaka och se situationen utifrån, genom att till exempel låtsas att det var en vän som går igenom din situation och ber dig om råd. Kanske blir bilden då något klarare?

Som sagt, att göra slut är ofta svårt av flera anledningar. Men att något är svårt behöver inte betyda att det är fel väg att gå. I din text så skriver du flera tydliga skäl till att du vill och behöver lämna, till exempel att du blivit illa behandlad och att du behöver fokusera på ditt mående. Ibland så kan vi behöva påminna oss om att de svåra känslorna är en oundviklig del i vissa steg i våra liv och att vi behöver försöka bära de känslorna för att kunna ta de steg vi behöver. Att navigera bland våra känslor kan verkligen vara svårt. En sak som ibland kan vara en hjälp på vägen i den navigeringen är att försöka skilja på vad en handling kommer få oss att känns på kort sikt respektive på lång sikt. Det är nämligen så att många saker som kan kännas svårt på kort sikt kommer få oss att må bättre på lång sikt. Om så är fallet för dig när du tänker på ett liv utan din partner, så kan du kanske bli hjälpt av att påminna dig om den långsiktiga känslan som du går emot när du tar de där stegen som känns svåra här och nu.

Lycka till och glöm inte bort dina egna behov!

Hej, jag är 15 år gammal och jag har tänkt att jag är ful och inte så fin som alla andra. Jag mår dåligt på grund av det och jag vill ändra liksom på något med mig själv så jag kan se finare ut.

Hej och tack för din fråga!

När jag läser din fråga så blir jag ledsen att höra att du känner så, och samtidigt så tänker jag att det är tyvärr är väldigt vanligt att tänka och känna som du gör. De allra flesta av oss tvivlar på oss själva på något sätt och kämpar med vår självkänsla. Däremot är det inte alltid så att vi pratar om det vilket kan få en att känna sig väldigt ensam med dessa tankar, men det ska du veta att du inte är.

Du skriver att du mår dåligt och att du vill ändra på dig själv. I grund och botten så tänker jag att det är konstruktivt att vilja ändra på något när vi mår dåligt, för du vill ju må bättre. Däremot så tänker jag att det kan vara värt att utmana tanken om att lösningen är att försöka ändra på något i utseendet, dels för att det kanske inte ens går och dels för att min erfarenhet är att vi inte alltid mår bättre av det. Det kan alltså kännas som att det skulle göra att vi mådde bättre, men det är inte säkert att det är så.

När vi mår dåligt så pågår det flera saker i oss samtidigt som påverkar. Vi har dels våra känslor, dels våra tankar, och dels våra beteenden. Dessa påverkar varandra och påverkas också av varandra. Det innebär att ifall vi vill ändra på en känsla, att du mår dåligt, så kan vi angripa det både genom att arbeta med våra tankar och med våra beteenden. Jag tänker att jag ska ge dig några exempel att inspireras av.

Om vi börjar med våra tankar. Första steget är att titta närmare på sina tankar för att se vad de innehåller, helt enkelt hur de låter i ditt huvud. Vad är det du säger till dig själv när du kritiserar dig själv? Nästa steg är att försöka undersöka dessa tankar från lite olika håll för att utmana föreställningen att de tankarna avspeglar sanningen. När vi tänker att vi inte är fina så känns det som att det är så det är, men det kan vara viktigt att påminna sig om att de är just tankar. För att utmana sina tankar kan en börja med att ställa olika frågor till sig själv, till exempel: Vad innebär det egentligen att vara fin? Finns det olika sätt att vara fin på? Varför är det viktigt att vara fin, finns det andra egenskaper som är lika viktiga? Vad skulle jag säga till en vän som tänker så här om sitt utseende?

Vi kan även försöka påverka våra beteenden. Första steget är att undersöka hur de tankar och känslor du har påverkar dina beteende. Helt enkelt, vad gör du och vad gör du inte när du känner så här? Finns det saker i livet som du egentligen vill göra som du låter bli att göra på grund av dina känslor? Går det att utmana det och försöker testa att göra de sakerna ändå? Hur känns det då? Prova att försöka flytta fokus ifrån hur du ser ut till vad du ser när du tittar ut på världen, vad vill du göra och uppleva?Börja utforska hur känslor, tankar och beteenden påverkar varandra och se om det går att göra små förändringar i någon del. Då kanske du kan upptäcka att det går att påverka ditt mående på andra sätt än att försöka ändra på ditt utseende.

Det jag beskriver ovan är inte alltid så lätt att göra på egen hand! Ibland kan det vara viktigt att ta hjälp av någon professionell, till exempel en skolkurator eller psykolog. Du kan antingen ta kontakt själv om du känner att du klarar det, eller så kan du kanske börja med att be någon vuxen du litar på om hjälp att få prata med någon om hur du mår. Det finns bra hjälp att få och det går att må bättre!

Ta hand om dig!

Hej, jag har distansförhållande med en kille som bor i ett annat land, men om ca 1 månad är tanken att han ska flytta till Sverige. Jag är 29 han är 25 år. Jag var ute på middag med en tjejkompis och tog några glas på en restaurang som sedan blir en nattklubb efter kl.23. När min kille ringde mig och fråga vart vi va och fick reda på att det är en nattklubb så blev han totalt galen, skällde ut mig och sa att det inte är okej att jag är där, han sa att det är slut mellan oss, sen la han bara på.

Ringde mig ytterligare o fråga om jag har saker hos honom som han ska skicka till Sverige, la på igen. Ringde mig sen 5-6 gånger efter någon timme, eftersom jag inte svara direkt så skrev han sms att om jag inte svarar är det slut, raderade bilder på oss på sociala medier (väldigt barnsligt beteende).

När jag kom hem runt kl.01 på natten så förklarade jag igen att jag var bara där med min vän för att äta och ta 1-2 glas så hade han ändå svårt att förstå, men tillslut insåg han att gjort fel och bad om ursäkt.

Men trotts det så har jag ändå väldigt mycket ångest, och vet inte vad jag ska tänka eller göra kring detta beteende då det inte är första gången han beter sig eller reagerar såhär. Jag vet inte vad jag ska göra? Jag är bara så rädd för att relationen kommer se ut såhär även i framtiden, eller om det är för att vi har distans?

Hej och tack för att du skriver!

Det låter som att du och din kille har väldigt olika syn på vad som är okej i ett förhållande. Jag kan tänka att det är positivt att det blir tydligt nu innan han tar det stora steget att flytta hit. Jag skulle råda dig att verkligen ta er tid att prata igenom detta, både det som hände den här gången och hur ni ser på relationer och handlingsutrymmet i en relation.

Det låter i ditt brev som att det är tydligt för dig hur du vill ha det, att du inte känner att det är något fel att gå ut och ha roligt med kompisar. Så frågan är om han ser likadant på det? Om han inte gör det, är du villig att kompromissa med hur du vill leva ditt liv? Ska du behöva göra det?

Du skriver att du är rädd för att relationen kommer att se ut så här även i framtiden, vilket jag kan förstå utifrån att du också skriver att detta mönster har upprepat sig.

När det gäller mönster i relationer som blir kontrollerande och destruktiva så brukar det mönstret ofta bli värre med tiden och inte tvärtom. Därför är det klokt att lyssna på tidiga varningssignaler.

Avslutningsvis så vill jag skriva att jag blir glad att du skriver och söker stöd när något känns fel. Tyvärr finns det ett mönster i relationer med kontrollerande inslag att den som blir kontrollerad också blir isolerad och inte pratar med andra om vad som försiggår. Då blir det också svårare att få klarhet i vad som är rimligt att acceptera i en sund relation. Därför är mitt råd att fortsätta söka stöd, antingen här hos oss på Maana eller att prata med någon du känner och litar på. Ofta kan saker bli tydligare för oss när vi hör oss säga det högt till någon annan.

Ta hand om dig!

Hej! Jag är 17 år men ska fylla 18 senare på året. Jag skulle vilja prata med typ kurator men vet inte om hon skulle meddela mina föräldrar. Vill inte det. Vet du ungefär hur det fungerar?

Hej, tack för att du skriver. Vad bra att du frågar, för det är inte alltid så lätt att ha koll på. Som du är inne på så har kuratorer eller terapeuter möjlighet att ta kontakt med dina föräldrar utan ditt medgivande fram tills du är 18. Efter att du fyllt 18 så måste du godkänna att de får bryta sin tystnadsplikt. Ofta så anpassas det utifrån ålder och mognad hos den som vill gå i samtal, så ju äldre en är desto mindre kommer tas upp med föräldrar. Om du är 17 år så kan jag tänka mig att de situationer en kurator skulle anse det viktigt att faktiskt kontakta föräldrar är om en skadar sig allvarligt, har självmordstankar eller är i en hotfull situation.

Det kan även spela roll var du söker samtalskontakt och det kan nog vara olika på olika platser. På vårdcentral kan det vara så att föräldrar behöver känna till att en har en vårdkontakt. På ungdomsmottagning och till skolkurator (från 12 års ålder) kan man söka utan att föräldrarna känner till det.

Jag skulle i första hand rekommendera dig att söka samtalskontakt på ungdomsmottagningen, alternativt skolkuratorn. Om du är osäker på hur det fungerar så är mitt råd att helt enkelt fråga i vilka fall den du träffar skulle ta kontakt med föräldrar.

Lycka till med samtalskontakten!

Vad gör man om man mår dåligt hela tiden över en själv? Asså typ skäms över en själv.

Hej och tack för att du skriver! Du tar upp en viktig fråga som många kämpar med i olika grad. Det låter som det upptar väldigt mycket tid och fokus för dig, vilket såklart blir väldigt tungt. Att skämmas över sig själv tänker jag går hand i hand med låg självkänsla och/eller lågt självförtroende. Det kan vara generellt och handla om alla möjliga saker, eller vara mer specifikt och till exempel mest handla om utseende eller skolprestationer.

Att känna skam handlar om att behöva ändra sig för att ens beteenden anses opassande. Sådant får vi lära oss från att vi är små av vårdnadshavare och senare av andra i vår omgivning. Att kunna känna skam i viss grad är sunt. När skam däremot blir problematisk för en så kan det vara så att andra varit för kritiska och vi har lärt oss allt för mycket att vi inte duger eller borde vara på andra sätt. Blir en utsatt för det så tänker en tillslut att det är sant och blir det sätt en börjar tänka om sig själv i fler och fler sammanhang. Kanske har en slutat tro på sig själv och allt eftersom också låtit bli allt mer saker eller dragit sig undan mer och mer. Vanligt är att hur en dömer eller kritiserar sig själv är mycket strängare än vad en skulle ha sagt till någon annan i samma situation.

Att jobba med skam och självkänsla kan vara komplext och något en kan behöva hjälp med i till exempel samtalsstöd eller terapi. Då kan en ta kontakt med kurator, psykolog eller psykoterapeut på skolan, ungdomsmottagning eller vårdcentral.

Det finns också saker en kan börja försöka med på egen hand. Att öka självkänsla och självförtroende innebär att tro och lita mer på sig själv. Börja fundera på i vilka sammanhang eller sällskap du känner dig tryggare och mår bättre. Försök vara mer i de sammanhangen. Gör mer av aktiviteter som du vet att du tycker om eller mår bra av. Kanske kan du hitta något nytt? Du kan även börja titta närmare på de där tankarna som dömer eller kritiserar dig och får dig att skämmas och må dåligt. Vad säger tankarna egentligen? Stämmer de? Skulle du tänka så om det handlade om någon annan person? Att tänka en tanke betyder inte att de är sanna. Jag kan till exempel tänka att jag har vunnit på lotto eller har tappat min telefon, men vet ändå att det inte är så bara för att jag tänkt det. Likadant kan en försöka tänka om tankarna som får en att må dåligt, dvs att se att det är just tankar som ploppar upp i ditt huvud som du kan lägga märke till att du har. Att observera sina tankar kan hjälpa att skapa lite distans till dem istället för att direkt ta dem för sanningar.

Om dina tankar och känslor lett till att du också låter bli att göra saker som du egentligen skulle vilja så kan du börja fundera på vad du kan utmana dig själv att göra ändå. Det är viktigt att göra saker eftersom att självkänsla och självförtroende byggs upp av att klara saker. Och att klara saker kan ju endast göras om en faktiskt vågar prova göra saker.

Lycka till, och våga även ta hjälp om du behöver!

Hej, min mamma är psykopat vilket påverkar mig och mina syskon dåligt. Hon vill själv inte erkänna det eller söka hjälp. Hur kan jag gå tillväga?

Hej, och tack för att du skriver. Eftersom att ordet psykopat används olika i olika sammanhang och används för att beskriva många olika beteenden så är det svårt att veta vad det innebär för just dig. Jag kommer anta att det i alla fall innebär att det är svårt att förhålla sig till henne och att hon gör saker som är svåra att förstå och som drabbar dig och dina syskon på ett negativt sätt.

Som barn är det ofta väldigt svårt att få en förälder att söka hjälp, särskilt om de själva inte tycker att de har så stora problem. Du och dina syskon har oavsett rätt att känna er trygga hemma och med er mamma, så det är verkligen bra att du skrivit hit och tar upp att du vill ha en förändring.

Jag tänker att det viktigaste är att du och dina syskon får berätta om hur ni har det för någon annan vuxen ni litar på, för att kunna få hjälp att hantera situationen. Ni kanske behöver hjälp med att hjälpa mamma eller hjälp att hantera konflikter? Det är inget du ska behöva hantera ensam. Fundera på vem du skulle kunna tänka dig att prata med.

Finns det t.ex. andra släktingar som du står nära och litar på? Finns det en lärare eller skolkurator du kan prata med? För en del är det en kompis förälder och för andra känns det lättare att ta upp det med någon professionell som man inte känner, t.ex. någon på ungdomsmottagningen. Den du tar upp det med kan tillsammans med dig komma fram till hur ni ska gå vidare. Om hemförhållandena och föräldraskapet är så pass dåligt att det innebär att barn under 18 år far illa så kan det vara aktuellt att socialtjänsten kontaktas. Deras uppgift är då att ta reda på hur barnen har det och om det är aktuellt med några stödjande insatser för familjen. Socialtjänsten går att läsa mer om på www.kollpasoc.se/. Om du inte är redo att prata med någon om det ännu så finns såklart även flera olika stödchattar som kan hjälpa dig att tänka vidare kring din situation, t.ex. här på Maana.

Lycka till!

Hej! Jag heter Sanna och har en vän som gör saker som hen tycker är fel. Iallafall om andra skulle göra det. Hen anser att hen kan göra detta ”fel” eftersom hen inte menar något illa med det och därför skall det inte betraktas som fel just specifikt för hen. Hen har inga problem alls med att anklaga, eller se ner på andra som gör precis som hen. Hen kan till och med tycka att andra kan förtjäna att bestraffas om dem skulle göra precis samma som hen gör. Min fråga är om det finns något psykologiskt term eller diagnos som man kan förklara detta beteende med och kanske fördjupa sig på?

Hej Sanna och tack för din fråga!

Det låter på det du beskriver som att din vän beter sig på ett sätt som är svårt för dig att förstå. Jag kan förstå att det blir svårt att begripa hur någon kan tänka att samma beteende kan vara fel eller ej beroende på vem som utför det. Det gläder mig att du tar dig an situationen genom att försöka förstå din vän. Alltför ofta när vi har meningsskiljaktigheter med våra nära så hamnar vårt fokus på att betona varför den andra har fel och vi rätt, vilket ofta leder till att vi hamnar ännu längre ifrån varandra och spär på våra motsättningar. Om vi istället börjar med att försöka förstå varandras perspektiv så är det en mycket bättre grund för att därefter ha en dialog och möte kring hur vi ser på saker.

Utifrån det du beskriver så är det svårt att svara på om det finns någon psykologisk term/diagnos som förklarar beteendet. Det finns många saker som kan ligga bakom ett specifikt beteende och det är sällan en diagnos/fenomen i sig självt som förklarar det komplexa i mänskligt beteende.

Om du har ett intresse för olika psykologiska begrepp och hur mänskligt beteende kan förstås utifrån dessa så tänker jag att det eventuellt skulle kunna vara givande för dig att läsa vidare kring begreppet mentalisering. Mentalisering handlar kortfattat om vår förmåga att kunna förstå vårt eget och andras medvetande. Begränsad förmåga till mentalisering kan ibland vara en orsak till att personer beter sig på ett sätt som de själva uppfattar som helt rimligt, utan att riktigt kunna sätta sig in i hur det blir för den andra parten.

Avslutningsvis så skulle jag uppmuntra dig att fundera över syftet bakom din fråga. Varför vill du förstå/förklara din väns beteende? Handlar det till exempel om att du vill få din vän att förstå ditt perspektiv, eller att möjliggöra bättre samförstånd mellan er? Genom att fundera kring det bakomliggande syftet så kanske du även kan finna andra/fler vägar till att uppnå det.

Lycka till!

Jag har alltid drömt om att bli artist. Det har varit en sjuklig obsession för mig då 90% av min vakna tid går ut på att fantisera om mig själv som känd. (Varje dag sen över 10 år tillbaka) Har alltid hållt detta för mig själv för vill inte framstå som en narcissistisk och självupptagen person. Jag växte upp med brist på närhet, uppmärksamhet & blev psykiskt misshandlad som barn av mina föräldrar. Jag har alltid känt mig isolerad och ensam. Drömmen om att ”slå igenom och visa alla vem jag egentligen är” har nog därför blivit den enda lyckokällan i mitt liv.

Även om den drömmen är baserat på inget annat förutom tankar. Jag har inte gjort något aktivt för att följa den drömmen, och när jag tänker efter så vill jag förmodligen inte ens bli känd i verkligheten med allt vad det innebär. Det känns otroligt svårt för mig att veta vem jag är, att ha en självbild idag, när den alltid har varit mig som en ”lyckad, avundad och framgångsrik person”.

Jag har aldrig kunnat se mig själv ha ett vanligt tråkigt jobb & det känns som ett misslyckande om jag inte följer min musikdröm.

Jag är fast. Jag slits mellan två världar, en som är verklig och en som alltid varit min trygga fantasivärld. Jag kom i kontakt med begreppet ’Limerence’ vilket beskrev hela mitt liv. Det är en kärlek & besatthet av mina fantasier och det känns som jag förlorar mig själv om jag släpper min fantasivärld. Samtidigt växer en frustration över att drömma om något som aldrig kommer. Mina fantasier bygger egentligen på att mina föräldrar ska se mig sjunga & bli imponerade av mig, jag vill innerst inne att de ska se mig. Det handlar om en ’revansch’ mot de människor som övergivit mig & jag vill att de ska ”ångra sig o se mitt värde igen”.

Jag försöker intala mig själv att det inte hade förändrat något om jag blev känd, mina föräldrar hade ej blivit personlighetsförändrade. Men det har varit mitt livs enda hopp för förändring, för att bli älskad. Hur blir jag fri från detta & kan leva i verkligheten igen? Jag vill känna mig normal & nöja mig med ett normalt liv.

Hej och tack för din fråga!

Det låter som att du har jobbiga erfarenheter med din från din barndom och att fantiserandet har varit en viktig strategi för att hantera det. Fantiserande kan ju både fylla funktionen som flykt från en outhärdlig verklighet och funktionen som ett hopp om att ifall fantasin realiseras så kommer allt bli annorlunda. Därmed kan vi förstå att fantiserandet har blivit en så stor och viktig del av ditt liv. Nu låter det dock som att du inte tycker det blir så hjälpsamt längre utan att det håller dig fast. Ibland kan det vara så med strategier vi utvecklar i barndomen. Det som var viktigt då för att hjälpa oss att stå ut och hantera vår verklighet kanske inte längre behövs som vuxen och kanske till och med snarare blir ett hinder i vuxenlivet. När vi har haft en strategi hela vårt liv så är det dock inte så enkelt att bara bryta den, som du konstaterar nu. Det är det du är van och trygg med, och du kanske inte ens vet vad alternativet skulle vara då fantiserandet är det enda du känner till.

Det är generellt svårt att sluta med något om vi inte vet vad vi ska göra istället. Det kan alltså vara svårt att bara sluta vara i din fantasivärld. Jag brukar därför föreslå att börja i andra änden och försöka få in mer av det du vill ha istället i ditt liv, och sedan på sikt låta de sakerna ta mer plats och fantasierna mindre plats.

Jag hör i det du skriver att du någonstans i det här ändå börjar formulera vad ditt alternativ skulle vara, då du skriver att du vill ”leva i verkligheten” och ”nöja dig med ett normalt liv”. Så någonstans har du redan börjat och jag tänker att det är där du ska gräva vidare. Fundera kring vad du vill i livet nu? För din skull? Vad tycker du är roligt? När trivs du? Försök att lyssna på egen känsla och inte på hur något eventuellt uppfattas av andra. Ibland kan det vara svårt att tänka sig fram och en kan helt enkelt behöva testa en massa saker och sedan försöka lyssna in hur det känns när vi t.ex promenerar, målar, umgås, läser, lagar mat etc…

Att känna efter hur något känns för oss är dock inte alltid så enkelt. Att förstå sina känslor är något som vi lär oss genom livet och som grundläggs i barndomen där vi behöver stöd av vuxenvärlden att tolka och sätta ord på våra känslor. Utifrån det du beskriver om din barndom så är det möjligt att du inte fick det stöd som behövdes för att utveckla de färdigheterna och att det därför nu är svårt att veta vad du känner. Det är dock aldrig för sent att börja träna på att lära känna sitt eget känsloliv ett litet steg i taget.

Lycka till och ta hand om dig!

Hur ska jag regera eller känna mig om min tjej och jag pratar om att ha ett seriöst förhållande, och samtidigt har hon sex med en annan kille? Enligt henne “pratade” vi bara, vi hade inte bestämt att vi var i ett seriöst förhållande.

Hej och tack för din fråga!

Det låter som att det varit en jobbig upplevelse för dig att ni har haft sådana samtal och att hon samtidigt träffat någon annan. Jag förstår verkligen att det kan kännas sårande och förvirrande. Ni har haft något som troligen varit förknippat med känslor av pirr, glädje och förväntningar. När något sådant här händer dyker kanske nya mer negativt laddade känslor upp. När vi då står där med motstridiga känslor kan det vara svårt att veta vad vi ens känner egentligen.

Du frågar hur du ska reagera. Jag förstår verkligen att det kan vara svårt att veta hur en ska förhålla sig till en sådan här situation. Det finns ingen reaktion som är rätt eller fel, utan du får försöka lyssna inåt till dig själv. Hur känner du och vad behöver du? Jag tänker att det kan vara värt att fundera på vad du behöver från din tjej, både när det gäller det som har skett och när det gäller er eventuella framtid tillsammans. Jag tror att det kan vara klokt att separera de två aspekterna så att båda får utrymme. När vi är mitt i en känslostorm kan det ibland också hjälpa oss att reflektera stegvis kring olika aspekter, då det kan bli överväldigande att tänka på allt samtidigt.

När det gäller kärlek så tenderar våra känslor att vara uppskruvade på högsta volym. Ibland kan det därför vara klokt att ge sig själv lite tid att i lugn och ro processa vad vi varit med om innan vi går vidare till att agera och ta eventuella beslut.

Ifall du väljer att fortsätta relationen framåt så kan det vara värt att tillsammans med din tjej fundera över vad ni tar med er från det här och hur ni kan undvika att hamna i liknande situationer framöver.

Hoppas du finner en väg framåt som blir bra för dig!

Hej! Vår dotter säger att hon inte vill leva längre och lika gärna kan dö. Hon har en adhd utredning i botten och har nu börjat utredning för autism. Dom är inte snälla mot henne i skolan och en del har t.o.m ringt till henne här hemma och kallat henne för horunge och tjockis och massa annat. När jag och mamma pratar med henne så fattar ju inte vi. Vad ska vi göra?

Hej och tack för att du skriver!

Det låter som en väldigt svår situation och jag förstår verkligen att det gör ont som föräldrar att se ert barn bli utsatt. Att höra sitt barn prata om att inte vilja leva är oerhört smärtsamt och skrämmande. Vad bra att du söker stöd genom att skriva!

Det låter på din beskrivning som att hon inte riktigt vill prata med er föräldrar, eller i alla fall att hon av någon anledning upplever att ni föräldrar inte förstår. Det är verkligen plågsamt när en som förälder vill stötta men inte når fram. Det är samtidigt väldigt vanligt och jag tänker att det är viktigt att inte se det som något misslyckande. Ofta kan det vara så att våra barn föredrar att prata med någon utomstående när de ska prata om känsliga saker. Det bästa vi kan göra som föräldrar då är att vara behjälpliga med att ordna en sådan samtalskontakt om det inte redan finns. Jag gissar att ni redan har en kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin eftersom du skriver att ni har en pågående utredning, då kan ni lyfta där att er dotter mår dåligt och skulle behöva stöd. Det går även att efterfråga samtalsstöd via skolan, med exempelvis skolkurator. Det är inte alltid så lätt för barn och ungdomar att ta initiativ till sådan kontakt själva, så att som förälder ordna möjlighet till samtal kan vara en stor och viktig hjälp.

Även om det är viktigt att ger er dotter en möjlighet att få prata med någon utomstående på egen hand så är det också viktigt att ni förmedlar oroande saker som hon berättar för er till hennes samtalskontakt, som till exempel att hon uttrycker att hon inte vill leva längre. Att tänka på det sättet när en mår dåligt är inte ovanligt, men behöver tas på allvar. Vårdpersonal inom Barn- och ungdomspsykiatrin behöver göra en bedömning av allvarlighetsgrad och planera för lämpliga åtgärder.

Sen förstår jag ju att ni kanske också vill försöka prata med er dotter även om hon avvisar era försök. Mitt råd då skulle vara att försöka vara lyhörd för hennes behov kring samtal. Barn och ungdomar vill inte alltid prata på beställning även om det gäller superviktiga saker som behöver pratas om. Försök att spendera tid ihop och gör sådant som er dotter uppskattar, följ hennes intressen. Mer positiv samvaro tillsammans skapar bättre relation mellan er och fler tillfällen för samtal. Var lyhörd för när hon ger en öppning till att prata och följ med i det, snarare än att försöka styra samtalet. Som förälder är det också naturligt att vi vill hjälpa våra barn när de har det svårt, det är vår inneboende instinkt! Även om det i grunden är något positivt kan det tyvärr ibland leda till att många av oss i samtal har svårt att bara lyssna utan blir för snabba med att försöka hitta lösningar eller komma med råd. Även om det är med de allra bästa av intentioner, så kan det få barnet/ungdomen att känna sig mindre hörd och förstådd. Försök istället att bara lyssna och visa att ni finns där och orkar höra det på ert barns tankar och känslor. Givetvis kan ni i slutet av samtalet förmedla att ni kommer göra allt i er makt för att hjälpa till, men försök att inte hoppa dit för snabbt i samtalet.

Du frågar vad ni ska göra och nu vet jag ju inte riktigt vad ni redan har gjort. Det är möjligt att ni redan har ett fungerande samarbete med skolan kring detta, men om ni inte har det så tänker jag att det finns mycket en som förälder kan göra där. Skolan har ett stort och tydligt ansvar att förebygga och avhjälpa mobbing. Det ska helt enkelt inte få förekomma och får aldrig ses som en naturlig del av barn och ungdomars verklighet. Be att få en konkret handlingsplan från skolan med täta uppföljningar där ni går igenom vad som gjorts enligt planen och tillsammans utvärderar effekten. Om det inte redan finns en samverkan mellan skolan och Barn- och ungdomspsykiatrin skulle jag också rekommendera att ni ber om det.

Avslutningsvis så skulle jag också uppmuntra er föräldrar att se över ert eget mående och fundera kring om ni får det stöd ni behöver i den här situationen. Det är inte alltid det första en tänker på i en sådan här situation, men som sagt, att se sitt barn må så dåligt är oerhört kämpigt som förälder. För att kunna vara ett bra stöd till sitt barn kan en behöva ha något eget forum där det finns plats och utrymme för ens egna tankar och känslor. Det går att efterfråga föräldrastöd via exempelvis Barn- och ungdomspsykiatrin.

Varmt lycka till!

Varför är känslor viktiga för oss?

Hej, och tack för din viktiga fråga! Den kan säkert besvaras på många olika sätt och det finns många böcker skrivna på ämnet. Jag ska försöka ge ett svar här, men vill tydliggöra att andra skulle ge andra svar och ta andra perspektiv. Jag har till exempel inte valt att ta in känslors betydelse historiskt sett, trots att de såklart har spelat en viktig roll evolutionärt för människans utveckling och överlevnad.

Känslor är en viktig del av att vara människa och fyller flera viktiga funktioner för oss. Det är inte farligt att känna känslor, även om de kan kännas väldigt obehagliga ibland. Ibland är det klurigt att förstå och läsa av sina känslor. Att låta sig känna sina känslor hjälper en att förstå sina känslor och sig själv bättre, vilket i sin tur hjälper oss att kunna välja hur vi vill agera utifrån våra känslor.

Här är några korta exempel på vad olika känslor kan ge för information och driva oss till för beteenden.

Glädje – säger att något är bra för oss och att vi vill ha mer av det. Det får oss att agera för att göra eller få mer av det som gör oss glada.

Kärlek – får oss att bry oss om andra och att vilja vara nära för att kunna få stöd och trygghet. Det får oss också att vilja ta hand om, skydda och hjälpa andra. Den får oss att vilja skapa och bevara relationer.

Ilska – säger oss bland annat att någon eller något gör oss illa eller är orättvist för oss. Det kan vara att någon går över våra gränser. Ilska informerar om att behöva försvara oss eller någon vi bryr oss om. Beteenden kan då vara att vilja säga ifrån, att sätta gränser eller skydda oss.

Ledsen/sorg – är en reaktion på att ha förlorat eller gått miste om något av betydelse, eller att vi blivit sårade. Det får oss ofta att vilja dra oss tillbaka för att kunna sörja och bearbeta det som hänt.

Rädsla – säger att vi är i fara och måste agera snabbt för att skydda oss, t.ex. akta sig, fly eller gömma sig.

Skuld – är oftast en jobbig känsla, men som egentligen kommer eftersom att vi bryr oss om och inte vill skada andra. Skuld driver beteendet att vilja gottgöra någon eller reparera en relation efter att ha gjort något fel, sårat eller skadat någon, t.ex. genom att be om förlåtelse eller rätta till något.

Ångest – är en varningsreaktion som säger att det finns något vi behöver rikta vår uppmärksamhet till och att vi behöver vara förberedda. Det är ofta oro kopplat till att något negativt skulle kunna hända eller bli farligt. Det kan vara allt från att ha känslor som anses otillåtna till att ha brist på kontroll över något som kan eller ska ske.

Min grundinställning är alltså att det är viktigt att ha och förstå sina känslor även om det känns svårt ibland. De ger information och hjälper en att förstå sig själv och ta hand om sig i olika situationer och relationer. Hoppas du fick lite svar på din fråga. Ta hand om dig och dina känslor!

Jag vet inte om ni svarar på alla sorts frågor men jaja jag går i 9an och ska snart börja gymnasiet och jag har autism och jag vet inte hur jag ska klara att gå me helt nya människor klarar inte ens att gå i en riktig klass här i grundskolan jag har dåliga betyg också så kanske ändå inte kommer in på något.

Hej, och tack för att du skriver! Det kan vara läskigt att börja gymnasiet med ny skola, ny klass, nya lärare och ny plats. Det är bra att du tar upp din oro så att du har möjlighet att försöka ta hand om den.

Fundera på vad du skulle tycka om att läsa på gymnasiet, då kommer du troligen gå i samma klass som andra med liknande intresse. Prata med en studievägledare om vad det finns för alternativ. Kanske kan det vara aktuellt att söka till en skola där möjlighet till mindre klasser finns. Jag vet inte var i landet du bor, men en del platser har även skolor med program som är inriktade på elever inom autismspektrat. Prova att googla på ”gymnasium och autism”. Studiebesök på skolan du tänker gå på kan också hjälpa till att lugna lite så du får se lokalerna, hitta dit och träffa några i förväg.

Det kan också kännas tryggt om en känner någon annan på skolan sedan innan eller om en har en kompis som planerar att gå på samma skola.Det kan också finnas behov av vuxenstöd, under skoltiden, inför eller i början. I så fall skulle du kunna söka att få samtal med en skolkurator, någon på ungdomsmottagning eller om du har någon vårdkontakt inom habiliteringen eller liknande.

Jag tänker också att det är bra att blivande mentor och lärare får känna till att du har autism och på vilket sätt du kan behöva lite extra stöd. Utifrån din diagnos kan det vara aktuellt att få vissa anpassningar i skolan.

Hej, Jag är i 20 årsåldern och har varit tillsammans med min sambo i två år. Jag känner allt oftare att ”gnistan” inte riktigt finns där. Han känns mer som en familjemedlem, en bästavän. Det är ju inget negativt i sig men saknar att känna passion och lust. Det känns tråkigt. Jag tänder inte på hans sätt att vara på, han är väldigt försiktig och mjuk. Även om han tar initiativ så blir jag inte upphetsad utan blir snarare påmind om hur olika vi är.

Jag har nämnt tusen gånger till honom om hur jag vill att han ska göra, vad jag tycker om & jag anpassar mig också mer till hans ”kärleksspråk”. Tyvärr känns det förgäves att ta upp detta med honom då det aldrig blir någon förändring och jag blir bara bitter. Jag träffade någon innan honom som matchade min sexualitet och det är svårt att inte jämföra. Jag saknar att känna mig sådär tillfredsställd, nyfiken och att allt är spännande. Jag har tagit upp förslag om att experimentera mer men han avslår bara och säger att han redan har testat allt (han är flera år äldre än mig) och han vet exakt vad han tycker om och inte.

Det känns också begränsande för mig och orättvist. Jag önskar att han vore nyfiken som jag, öppen för nya saker och mer risktagande som person. Jag vill inte känna mig låst och uttråkad bara två år in i relationen. Är vi helt enkelt bara för olika? Vad ska jag göra?

Hej, och tack för att du skriver. Det är vanliga funderingar du tar upp, och det finns inget självklart svar. Det är också vanligt att spänning avtar i takt med att en lär känna sin partner och blir tryggare med varandra.

Det glädjer mig att höra att du kunnat ta upp och prata om saker du skulle önska av din partner i er relation, det är en viktig del i kommunikationen. Vi kan däremot aldrig begära att andra ska ändra på något, utan andra måste själva vilja ändra på sig för att förändring ska ske. Precis som att det omvänt behöver vara du som vill ändra på något (ev för din partner) och inte enbart för att någon annan vill ha det annorlunda. När det kommer till just sexualitet och intimitet så låter det på det du beskriver som att din sambo fått veta vad du skulle önska av honom, men faktiskt inte vill ändra på sitt sätt.

I relationer behöver vi acceptera hur andra är, inklusive deras brister och olikheter.

Sex och intimitet kan för vissa vara en mycket viktig del av en relation, medan det för andra inte alls är det. Om din nuvarande situation med din partner är något du accepterar för hur du vill ha det i din parrelation kan dock bara du avgöra utifrån dina egna värderingar. Fundera på vad du behöver i en relation och vad du kan tänka dig att kompromissa kring. Det finns inte något objektivt rätt eller fel, utan den enda som kan veta vad som är rätt för dig är du.

Ta hand om dig och lycka till!

När jag var 18 år fick jag kontakt med en 31årig man genom tinder. Vi gick på dejt, min allra första dejt & han gick väldigt fort fram, vilket gjorde mig obekväm. Jag hade inte sex med honom till en början (för jag var inte redo) men kände av en konstant frustration från hans håll. Han försökte med massage, leka ”sanning eller konsekvens” och andra grejer som tydligt var sätt för honom att närma sig mig. Jag märkte ju av detta men var så tagen av känslan av att äntligen ”ha någon” och vara åtrådd vilket gjorde det svårt för mig att bara lämna honom.

Jag berättade för honom att jag ville ha en relation med personen jag ligger med (då jag var oskuld och väntat på rätt person) och samma kväll fråga han mig om jag ville bli hans flickvän. Jag kände att han endast frågade för att vinna över mig o få ligga med mig, vilket senare visade sig stämma. Vi inledde en sexuell relation och jag var naiv och ville tro att jag var hans flickvän. Han visade knappt intresse för mig om det inte var sex & jag kände mig väldigt ensam och fast i situationen.Vid ett tillfälle sa jag att jag tyckte om att han var dominant. I samma sekund kastade han sig över mig, slog mig i ansiktet och tvångsdrog av mina kläder.

Jag hann tänka ”nu blir jag våldtagen”. Hans blick var svart och tom. Det skrämde mig och jag började gråta vilket ledde till att han ”kom tillbaka” och blev jättesnäll och kramade om mig. Jag kände mig dum. Att han är så snäll egentligen och bara ville tillfredsställa mig. Efteråt ignorerade han mig i en vecka. Jag mådde förjävligt. När jag träffade han igen så var han väldigt varm och kärleksfull mot mig som inget hade hänt. Vi umgicks med varann i drygt en månad innan jag fick nog och lämnade pga hans beteende. Han hörde aldrig av sig igen.

I efterhand kan jag få en klump i magen av att tänka tillbaka på det. Jag var bara 18 år, tekniskt sett vuxen, men det känns ändå fel som att jag fortfarande var ett barn som gick i skolan och dejtade en vuxen man. Jag kan känna mig groomad även om jag var gammal nog att förstå vad som hände och ”gå med på” vissa saker. Ibland kan jag också sakna honom o fundera på om han var snäll, trots det sexuella våldet och psykiska misshandeln. Jag vet inte hur jag ska se tillbaka på situationen. Jag vill inte romantisera vår relation och sakna den. Han gick över många gränser och satte jag upp egna försökte han bryta ner dom. Jag ville egentligen inte ha sex med honom utan bara ha en pojkvän. Det känns som han utnyttjade det. Något som fortfarande gnager i mig är frågan: Träffade jag en ”pedofil” som utnyttjade mig för sex eller var det en ömsesidig vuxen relation? Med tanke på att jag var 18 (vuxen) så vet jag inte om jag kan skylla allt för mycket på honom heller.

Hej och tack för att du skriver!

Först vill jag bara tacka dig för att du vågar dela det du varit med om. Det är nämligen tyvärr så att alltför många barn och ungdomar blir utnyttjade av betydligt äldre personer, men många kan känna sig väldigt ensamma i sin upplevelse då det är något som sällan pratas om.

Jag förstår att det som hände mellan er fortfarande tar upp dina tankar. Att du tänker så mycket kring det uppfattar jag som ett tecken på att du varit med om något som inte varit bra för dig. När det gäller relationer, och särskilt intima relationer, kan det dock vara svårt att tänka sig fram till svar. Du ställer dig frågor som ”träffade jag en pedofil som utnyttjade mig för sex eller var det en ömsesidig vuxen relation?”. För att få klarhet i dessa frågor skulle jag nog råda dig att lyssna till dina känslor istället och ta dessa på allvar. För när jag läser ditt brev så hör jag gång på gång hur du beskriver att du på olika sätt pressades att gå över gränser som du egentligen inte var bekväm med. Du beskriver även att du kände dig utnyttjad, ensam och fast. Det är inte beteenden och känslor som ska förekomma i en sund och trygg ömsesidig relation.

Jag förstår det som att du grubblar en del kring hur du ska se på din egen roll i relationen, huruvida du var vuxen eller ej. Som du beskriver hade du fyllt 18 år vilket i och för sig i någon teknisk mening innebär att du var vuxen, men jag tänker att det är värt att problematisera det lite i syfte att få mer förståelse för din upplevelse. Det är ju inte så att det händer något magiskt med oss den dagen vi fyller 18 år och att vi blir en helt annan individ. Utan den gränsen är bara något som vi har konstruerat. De flesta som är 18 år bor fortfarande hemma, går fortfarande i skolan, och skiljer sig på de flesta sätt inte från sina 17-åriga kompisar. Därför tänker jag att vi inte ska fokusera så mycket på den specifika åldern när du försöker begripliggöra din upplevelse. Det som du däremot beskriver som är viktigt tänker jag är att den här mannen var betydligt äldre än dig, samt att det var den första personen som du dejtat, och att du vid den tidpunkten var oskuld. Därmed fanns det en tydlig obalans mellan er, både åldersmässigt och erfarenhetsmässigt. Det är möjligt att det kan förekomma sunda relationer även vid sådan obalans, men dessa behöver i så fall utgöras av lyhördhet, respekt, och omtanke. I din berättelse hör jag inget av det, utan jag hör att han pressade dig förbi dina gränser när du var i en utsatt position. Du funderar på om du kan skylla på honom och nu kommer jag uttrycka mig rakt – ja det tänker jag att du kan. Han hade ett tydligt maktövertag som han utnyttjade, den skulden ligger hos honom.

En annan aspekt som du lyfter är det faktum att det både förekom psykiskt/sexuellt våld och stunder då han var kärleksfull. Jag förstår att du lyfter det eftersom det kan göra att en blir väldigt förvirrad. Det är dock precis så det brukar se ut, i de relationer där det förekommer våld förekommer det också andra positiva inslag som gör att en dras till personen och stannar. Det är dock viktigt att komma ihåg att kärleksfulla sidor inte ursäktar förekomst av psykiskt/sexuellt våld.

Jag förstår att det är jobbigt att tänka på den här relationen. Samtidigt så tänker jag att det verkar vara viktigt för dig att få tid och utrymme att tänka på dessa saker. När vi har varit med om traumatiska händelser så har vår hjärna ofta svårt att processa dem eftersom de inte passar in bland våra tidigare erfarenheter/tankar/känslor. Därför kan vi behöva gå igenom det som skett om och om igen, för att skapa en förståelse och bearbeta. För vissa känns det bäst att göra det själv och för vissa känns det bäst att göra det i dialog med andra. Om du känner dig bekväm med att prata om det så brukar det kunna vara hjälpsamt att få dela sina erfarenheter med någon som du litar på. Det kan vara en närstående eller en professionell person. Särskilt när det gäller våld i nära relationer (såväl fysiskt, som psykiskt och sexuellt) så är min erfarenhet att det brukar vara värdefullt att få andras perspektiv på det som skett. Vi tenderar att förskjuta våra gränser gradvis i destruktiva relationer och när det sker gradvis så märker vi inte alltid hur mycket vi faktiskt förflyttat dessa. Ibland är det först när vi sätter ord på det tillsammans med någon annan som det blir synligt för oss vad vi faktiskt har varit utsatta för. Så mitt råd är att fortsätta söka stöd.

Nu vet jag inte vart i landet du bor men det brukar finnas tjejjourer/kvinnojourer på de flesta platser (googla på tjejjour/kvinnojour + din stad). På dessa jourer arbetar personal som är kunniga inom alla sorters våld i nära relationer, och ibland kan det även finnas möjlighet att dela sina erfarenheter med andra som varit utsatta ifall du skulle vilja det. Om det inte finns någon sådan jour i din närhet så erbjuder många digitalt stöd, det finns till exempel möjlighet att chatta här på Maana.

Ta hand om dig!

Hej, Jag är en tjej som är 21 år. Jag undrar om kontrollfrågor är ocd?Jag ställer jättemycket kontrollfrågor och det känns som om de i min omgivning tycker jag är jobbig och att de tillslut inte skulle orka med mig. Har även fått höra att jag är jobbig. Jag får skuldkänslor för att jag ställer de men samtidigt kan jag inte sluta. Det är typ en del av mig.

Jag har diagnoserna add, autism, lindrig intellektuell funktionsnedsättning och haft ocd sen tidigare. Jag behöver hjälp hur jag ska sluta eller iallafall minska detta! Och ett till problem jag har är att jag har varit sjuk i förkylning för inte så länge sen och har blivit bättre och kan vara ute nu och göra saker! Men är livrädd att bli smittad igen. Måste tvätta händerna väldigt ofta.. Dessutom hade jag bett min familj att tvätta händerna jättemycket under min uppväxt men nu känner jag att jag måste tvätta händerna hela tiden.

Fick hjälp med ocd när jag var barn. Men sen jag blev vuxen har det kommit tillbaka. Finns det ocd för vuxna?Snälla hjälp mig!

Hej och tack för din fråga!

Vad bra att du hör av dig och ber om hjälp när du har det jobbigt. Det du beskriver är väldigt vanligt, så du är inte ensam. Det är många som kämpar med precis det du beskriver, att en förstår att det blir jobbigt med alla frågor men ändå inte kan sluta. Det du beskriver kan, precis som du misstänker, vara en del av det som kallas OCD (eller tvångssyndrom som det också kallas). OCD kan se ut på många olika sätt för olika personer, men innebär ofta att en känner sig tvungen att göra något för att bli av med en jobbig känsla. Det en känner sig tvungen att göra kan till exempel vara att tvätta händerna eller att ställa en kontrollfråga. Ibland kan det finnas en tillhörande tanke, till exempel: ”om jag inte tvättar händerna så kommer jag bli sjuk”. Men det behöver inte alltid finnas en tydlig tanke kopplad till beteendet utan det kan vara så att det enbart är förknippat med en jobbig känsla. Du frågar om det finns OCD för vuxna och visst är det så, vuxna kan ha OCD. Och precis som för barn så finns det behandling att få som brukar kunna ge god effekt. Det finns både en psykologisk behandlingsform som kallas för ERP (exponering med responsprevention) och det finns medicinsk behandling. Behandling brukar erbjudas via vårdcentralen eller vuxenpsykiatrin.

Kanske har du redan någon vårdkontakt där du kan berätta om att du behöver hjälp med de här sakerna. Om du inte redan har en aktuell kontakt så skulle jag råda dig att börja med att vända dig till din vårdcentral. Antingen så kan du få hjälp direkt via vårdcentralen eller så kan de hjälpa dig genom att skicka remiss så att du kan få hjälp via vuxenpsykiatrin.

En annan sak jag tänker på när jag läser din fråga är att det kanske vore bra att fundera lite på vad frågorna som du beskriver handlar om. Du beskriver dem som kontrollfrågor vilket skulle kunna vara en del av OCD. Men det kan även vara så att de diagnoser som du beskriver att du har (ADD, autism, lindrig intellektuell funktionsnedsättning) innebär att omvärlden kan vara svår att förstå sig på ibland och att du kanske behöver hjälp genom svar på frågor och förklaringar. Om det är sådana frågor det handlar om kanske vi inte ska försöka bli av med dem, utan då kan det tvärtom vara viktigt att du får de svar och förklaringar du behöver.

Mitt råd blir i alla fall, oavsett om det rör sig om OCD eller andra sorts frågor, att fortsätta be om hjälp. Antingen via vårdcentralen eller vuxenpsykiatrin. Det finns även en instans som kallas för ”Habilitering”, de erbjuder specialiserad vård och stöd till personer som har en varaktig funktionsnedsättning. Habiliteringens utbud kan se lite olika ut beroende på vart i landet du bor, men om du inte redan har en kontakt där så skulle jag rekommendera dig att undersöka det då de kan erbjuda specialanpassat stöd utifrån en förståelse för de diagnoser du beskriver.

Även fast att du är ung vuxen nu så tänker jag att det brukar vara bra att involvera familjemedlemmar vid vårdkontakter, både för att de kan hjälpa till att söka hjälp och för att tillsammans få råd och stöd hur ni kan göra för att du ska må bättre. Så ifall du känner dig bekväm med det så skulle jag börja med att prata med dina familjemedlemmar om att du upplever att situationen är ett problem både för dig och för dem och att du önskar att ni söker hjälp tillsammans.

Ta hand om dig och lycka till!

Hej, jag är en 16årig tjej som precis kommit ur mitt första förhållande. Vi höll ungefär i 8 månader och jag var problemet under hela våran relation. Det känns som en del av mig har dött efter jag sårade honom så många gånger och jag vet inte hur jag ska gå vidare när jag vet att jag krossat båda våra hjärtan. Jag vet att han har svårt att lita på folk och att släppa in folk också pga en långhistoria med självmordstankar, ångest, mobbning osv och han mår redan dåligt konstant så skadan jag har gjort är enorm och kommer sitta i.

Hej och tack för att du skriver!

Det låter som att du verkligen bryr dig om den person som du hade en relation med. Jag förstår det på din beskrivning som att han mått väldigt psykiskt dåligt vilket kan vara oerhört tungt. Jag förstår att du därför oroar dig extra mycket för hur han ska påverkas i en sådan här situation. Om du känner dig orolig för att han saknar stöd när han inte längre har dig så kanske det kan finnas en poäng med att ta kontakt med andra i hans omgivning för att be någon han har förtroende för att hålla lite extra koll och finnas där för honom.

Det låter också som att du kämpar med mycket självkritik och självförebråelser. Jag förstår att det känns väldigt tungt. I våra nära relationer när det är starka känslor inblandade så händer det tyvärr ofta att vi sårar varandra. Jag tänker att det är en naturlig del i kärleksrelationer och även om det känns jobbigt att någon har blivit sårad så betyder det inte alltid att det en gjort är fel. Att vara i en relation är också något som kan vara väldigt svårt, särskilt första gången. Du skriver att du är 16 år, vilket är en ålder där en utvecklas mycket och håller på att lära känna sig själv och sina känslor. Att då möta en annan människa i en relation kan vara utmanade och det är naturligt att det blir krockar.

Du skriver inte exakt vad du tänker att du har gjort för fel, så det vet jag inget om. Men jag är inte säker på att det du skriver om att du skulle ha varit hela problemet verkligen är en korrekt avspegling av verkligheten. Relationer är något som sker i samspel och det kan finnas flera perspektiv.

I din beskrivning så låter det som att du kämpar med skuldkänslor. När det gäller våra känslor så är de inte alltid så enkla att förstå sig på. Känslor finns i grund och botten där av en anledning och försöker förse oss med viktig information. Men det kan också vara så att känslor signalerar fel, av olika skäl. Skuldkänslor syftar till att få oss att känna att vi gjort något fel och kanske att försöka rätta till det, genom att till exempel be om ursäkt. Jag tänker att det kan vara värt att fundera på om du känner att du faktiskt har gjort fel. Skulle du i så fall behöva göra något för att det ska kännas bättre och för att du ska kunna förlåta dig själv? Eller om det är så att den här känslan av skuld och de självkritiska tankarna kommer av någon annan anledning, och det är något annat som du behöver för att kunna vara snällare mot dig själv?

Du skriver att du inte vet hur du ska gå vidare. När en kommer ut ur en relation så tar det ofta lite tid att komma vidare, oavsett om du är den som blivit lämnad eller den som lämnat. Så jag tänker att det kan vara viktigt att ge sig själv lite tid att sörja det som behöver sörjas, troligen kommer du efter ett tag märka att tankarna på relationen inte längre väcker lika starka känslor hos dig och att du börjar återfå lust och kraft att engagera dig i annat.

Ta hand om dig!

Vad kan jag fråga en person som kämpar med många saker som hänt den, till exempel att deras föräldrar separerade, som de har burit på sedan barndomen?

Hej och tack för din fråga. Tyvärr finns inget självklart svar eftersom att det kan vara så väldigt olika för olika personer. Att du ställer den här frågan tyder dock på att du är inne på det viktigaste: att vara respektfull. En del personer vill gärna prata om saker de varit med om, en del gör det med ett fåtal utvalda personer, och andra vill inte prata om det alls. En del har pratat tidigare och känner sig klara med det, och andra kanske kommer vilja prata med någon längre fram.

Jag tänker att det en alltid kan göra är att på något sätt visa eller kommentera att en ser att personen kämpar eller mår dåligt. Det går att fråga om hen vill prata och säga att en finns tillgänglig om så är fallet. Eller erbjuda sig att hjälpa personen att hitta någon att prata med om det finns ett behov av att prata med någon professionell. Om personen avböjer så är det viktigt att respektera det. Då har du visat att du finns om personen skulle ändra sig, vilket du såklart också kan säga så att hen vet om det.

Om personen vill prata med dig så tänker jag att det viktigaste är att bara lyssna och finnas där. Ofta vill vi hjälpa till och komma med lösningar när någon mår dåligt, men det är inte alltid möjligt. Om du vill ställa frågor så försök tänka på att ställa öppna frågor (frågor som ofta börjar med ”hur” eller ”vad”). Det kan även vara bra att fortsätta fråga tex ”Vill du prata om X?” eller ” Vill du berätta mer om X?”.

Lycka till!

Hej! Jag har varit tillsammans med min kille sen jag va 16 år och nu är jag 19 och han är 21, alltså 3 år. Han är en riktig klippa att ha i sitt liv och jag tycker om honom mycket. När vi blev tillsammans tänkte jag att det bara va en rolig grej. Men sen med tiden så växte mina känslor fram och jag ser vilken bra kille han är. För han är en sån som inte kan hålla saker hemligt, vad de än må vara.

Men jag vet inte om jag är tillsammans med han för att jag tycker han är så generös med att jag får bo med honom i hans lägenhet utan att betala hyra, han kan när det blir fel på bilen och han är ärlig oavsett vad och kan inte hålla det han tänker i huvudet tyst. Men jag vet inte om jag tycker om honom på grund av allt de som är bra runt omkring som han gör eller om jag är kär lixom. Har ni något råd ?

Hej och tack för att du skriver. Vad fint att höra att du har träffat en kille som du tycker om och som är trygg för dig. Det är svårt, eller till och med omöjligt att riktigt planera framtid och relationer. Vi kan aldrig veta i förväg hur vi kommer känna eller vad som kommer att hända i framtiden. Saker som inte var viktiga tidigare kanske har blivit det med tiden, eller omvänt.

Att fundera på sitt förhållande ibland gör de allra flesta, och det kan även vara sunt att göra då och då för att låta en relation vara ett aktivt val och inte något som bara får hända eller bero på någon annan. Frågor du kan ställa dig själv är vad som är viktigt för dig i ditt liv just nu, både relationellt och i livet i stort. Vad vill eller behöver du ha i en relation och hos en partner?

I slutänden finns det inte någon annan än du som kan veta varför du är tillsammans med honom, vad du känner för honom eller besluta i frågan om att fortsätta relationen eller inte. Det finns inte heller några faktiska regler för hur det måste vara eller hur du måste känna för att välja att ha en relation med någon, eller avsluta en. Bara du kan avgöra vad som känns rätt för dig och om du har särskilda värderingar som du vill leva efter.

Ta hand om dig och lycka till!

Hej, Jag ska börja gymnasiet och har precis fått klasslistan. En kille som har pratat skit om mig bakom min rygg till flera personer, även en av mina kompisar, ska gå i min klass. Nu känns det jättejobbigt att börja och jag är jätterädd för att jag inte ska kunna våga vara mig själv när han är i närheten. Dessutom kommer han vara nästan den enda killen i klassen vilket gör att det känns ännu jobbigare. Har ni några tips? <3 Tack på förhand!

Hej och tack för att du skriver. Jag förstår att det känns jobbigt att ha en person som pratat skit om en i närheten. Jag antar att du nu hunnit börja i klassen och jag hoppas att du kunnat våga vara dig själv och inte blivit hämmad av honom. Försök att vara den du är och inte låta din oro för honom styra vad du gör eller säger. Det kan också vara enklare att hantera med hjälp av andra. Kan du prata med någon kompis i klassen om det för att inte behöva känna dig ensam och eventuellt få lite stöttning?

Det kan även vara bra att ta upp med din mentor för att tex be om att inte behöva sitta bredvid varandra ifall att ni har fasta placeringar, plus att mentorn kan vara lite extra uppmärksam på om något mer händer. Du ska kunna känna dig trygg i skolmiljön, och det är personalen på skolan som har i uppgift att se till det.

Om det fortsätter är det viktigt att låta någon vuxen få veta så att du kan få stöd och för att kunna få stopp på det.

Det är inte okej att prata skit om andra och få andra att bli rädda eller obekväma. Det kommer då troligen innebära att han och hans föräldrar blir kontaktade om det. Jag vet att det kan kännas jobbigt att ta upp en sån sak, men det är viktigt att du kan känna dig trygg och bekväm i skolan.

Ta hand om dig och lycka till!

Hej, jag är 21år och har nyligen kommit till insikt med en grej. Jag har nog under hela livet sökt mig till populära personer som kan ge mig en känsla av status. I lågstadiet var jag bästis med en tjej som var väldigt populär men blev senare dumpad av henne, vilket tog extremt hårt på min självkänsla & självbild. Hon bytte ut mig mot nya, ”coolare” tjejkompisar som hade märkeskläder, smink & attityd som jag inte hade (o aldrig heller velat ha). Jag tror att jag aldrig riktigt läkt från den händelsen & att jag alltid sen dess har skämts över mig själv för att jag inte är coolare, har fler vänner osv. Jag har känt mig töntig, pinsam & skämmig, känslor som förstärks när jag omges av personer som påminner om tjejerna från skoltiden.

Jag vill bli av med detta. Framförallt hitta nya perspektiv att se på ”statusförlusten” jag gick igenom som barn med vuxna ögon. Kan jag bli genuint nöjd med den jag är & det liv jag faktiskt har, vilket är få nära vänner & en ”nördig” personlighet? Eller kommer jag alltid känna att jag bara blir ”bra nog” i andras ögon om jag skaffar många snygga vänner & en högre social status? Tacksam för nya synvinklar.

Hej och tack för att du skriver!Vad fint att höra att du har kommit till en insikt. För det låter som att du verkligen tagit dig tid att reflektera kring detta. Det tänker jag är väldigt klokt när något får oss att må dåligt eller gör att vi rör oss i en riktning vi egentligen inte är bekväma med. I slutet av din text så frågar du om det är möjligt med en förändring vilket jag alltid tänker att det är. Du har ju faktiskt redan tagit de första stora stegen i den riktningen genom att ringa in vad som blir jobbigt för dig och hur det hänger samman med dina tidigare erfarenheter.

Vi människor färgas av våra tidigare erfarenheter, vilket du har fått syn på. Det är naturligt och även fast du nu är en vuxen person så kan det du kände som liten väckas till liv när du hamnar i situationer som påminner om det som hände då. Jag förstår verkligen att det var en situation som tog hårt på dig att bli lämnad av en vän på det sättet. Sorgligt att höra att du behövt vara med om det.

Du skriver att du vill se på det du varit med om med vuxna ögon, vilket jag tänker att du faktiskt redan gör genom att reflektera som du gör. Genom att du gör dig själv medveten om att det som sker inom dig inte bara reflekterar verkligheten här och nu utan även beror på tidigare erfarenheter, så kan du också börja sortera i hur olika känslor och tankar hänger samman. Genom att observera dina tankar och känslor och begripliggöra dessa utifrån dina erfarenheter så kan du också bli mer fri i hur du vill förhålla dig till sociala relationer idag.

Du efterfrågar nya perspektiv. Jag tror nog att du finner dessa bäst på egen hand, genom att fortsätta reflektera. Men jag kan ge några förslag på frågor att reflektera kring:

Vad vill du få ut av relationer med andra? I vilka sociala relationer mår du som allra bäst? Vad värderar du när det kommer till vänskap, är det status eller andra saker? Hur vill du själv vara som vän? Om du föreställer dig att du är på ditt 80-års kalas och ser dig runt i rummet, vilka sorts människor vill du ha fyllt ditt liv med? Genom att fortsätta på den banan du är inne på, att reflektera kring dina relationer, så tror jag att du kan hitta en tydlighet kring hur du vill att den delen av ditt liv ska se ut. När väl den riktningen är tydlig kan du börja fundera kring hur du kan röra dig ditåt genom ett litet steg i taget.

Lycka till och ta hand om dig!

Efter sommaren börjar jag gymnasiet. Jag har varit exalterad och glad över det men inte nu längre. Jag har fått reda på att jag kommer gå i samma klass som mitt ex (vi var egentligen inte tillsammans men vi dejtade i ca tre månader). Våran relation slutade bra. Det var jag som gjorde slut med honom för jag tyckte att han var så på och tog allt för snabbt och han lyssnade inte på mig när jag försökte förklara det för honom. Han tog det helt okej och vi bestämde oss för att vara vänner. Men nu efter allt som hänt har jag fått reda på massa saker som han gjort och sagt bakom min rygg. T.ex var han med en annan tjej samtidigt som han var med mig.

Och när våran relation slutade sa han att det inte fanns så mycket att gå vidare från för vi hade inget seriöst, det sa han trots att han sagt att han älskade mig och att han inte kunde tänka sig att vara med någon annan än mig bara någon vecka tidigare. Och nu har han även sagt att han inte kommit över mig än och att han fortfarande tycker om mig.

Jag har skitmycket ångest inför skolan nu och vet inte vad jag ska göra. Vi kommer gå i samma klass i tre år och vi kommer behöva ses och prata med varandra varje dag. Vi åker till och med samma buss till och från skolan så kommer behöva träffa honom där också och gå med honom till skolan från busstationen. Vad ska jag göra? Borde jag försöka byta linje? Borde jag bli vän med honom? Hur blir jag vän med honom? Hur gör jag för att allt ska kännas normalt mellan oss? Snälla hjälp. Vet inte vad jag ska göra.

Hej och tack för din fråga!

Jag förstår att situationen känns svår för dig! Verkligen tråkigt att höra att skolstarten som tidigare kändes kul och spännande inte gör det längre.

Innan jag går in på din egentliga fråga vill jag bara först lyfta något du skriver inledningsvis som gör mig glad. Nämligen att du valde att lämna en relation där du kände att det gick för fort för dig och där du inte blev lyssnad på. Vilket klokt beslut! Tråkigt att höra att han inte klarade att lyssna på dig och ta saker i en takt som kändes bra för er båda. Men fint att höra att du då valde att avsluta, för i en bra relation så ska en känna sig hörd och respekterad.

Sen vill jag också kommentera på det som du belyser kring att han sänder väldigt dubbla budskap. Utifrån det du beskriver så låter det som att han är förvirrad, och troligen sårad, i den här situationen. Det låter som att hans sätt att hantera det blir att han pratar bakom ryggen och uttrycker saker som motsäger varandra. Utifrån det kan det vara värt att fundera kring ifall han verkligen är redo att vara vänner.

Jag förstår att det känns svårt att veta hur du ska gå vidare och det går tyvärr inte riktigt att säga hur det kommer bli oavsett vilket alternativ du väljer. Därför tänker jag att det du kan utgå från är din känsla just nu, när du tänker på de olika handlingsalternativ du har. Det kan också vara värt att påminna sig om att det alltid går att ändra sig. Ibland kan en behöva prova sig fram och det kan lugna beslutsångesten något att påminna sig om att inget beslut är skrivet i sten.

Ett alternativ, som jag inte vet om det känns möjligt för dig, skulle också kunna vara att prata med honom om situationen. Ibland kan det vara hjälpsamt att tillsammans prata om hur ni vill förhålla er till varandra.

Jag kan nog inte svara på exakt hur du ska gå vidare, det kan du nog bara komma fram till själv. Men i den processen kan det kanske vara skönt att ha någon att bolla med, kanske en kompis eller någon vuxen du litar på. Ofta blir våra tankar och vår oro lättare att hantera när vi kan dela den med någon annan, som du så klokt gör nu när du skriver hit. På de flesta skolor brukar det även finnas en skolkurator som en kan prata med om sådant som känns svårt.

Jag hoppas du finner ett sätt att hitta tillbaka till den där glada känslan kring skolan! Lycka till, och fortsätt ta hand om dig och dina behov!

Jag mår dåligt o jag kan inte sluta skada mig själv o jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre.

Hej och tack för att du skriver!

Det låter som att du har det väldigt jobbigt. Vad bra att du skriver och ber om hjälp! När vi mår dåligt är det sällan lätt att veta vad en ska göra och du har tagit ett stort och viktigt steg nu när du ber om hjälp. Bra!

Först vill jag bara säga att du inte är ensam om att må så här. Det är vanligt tyvärr att känna sig ensam om att må på detta sätt, men det är så många som kan relatera till det du går igenom. Ett steg mot att må bättre tror jag därför kan vara att försöka prata med andra om hur du mår. Nu vet jag inte vilka andra som finns runt dig, men kanske finns det någon vuxen du litar på som du skulle kunna försöka öppna upp för? Om du går i skolan så brukar skolor ha personal som jobbar med att hjälpa till när elever mår dåligt på olika sätt och de personerna brukar ofta kunna vara till god hjälp, till exempel en skolsköterska eller en skolkurator. De är vana att höra om andra som mår som du och de kan vara antingen ett samtalsstöd eller ett stöd i att hitta en vårdkontakt (till exempel en psykolog) som kan hjälpa dig. Ibland kan det kännas helt omöjligt att prata med någon. Då kan ett första steg kanske vara att vända sig till någon telefonlinje eller chatt där en kan vara anonym. Här på Maana finns till exempel en chatt där en får vara anonym och där en kan prata om allt. Några andra tips är:

Shedo – ger stöd och tips via chatt och mail till de som lider av ätstörning eller självskada.

Bris – ger stöd via telefon eller chatt.

Mind – ger stöd via telefon eller chatt.

Nu vet jag inte exakt vad det är som gör att du skadar dig själv, det kan vara olika anledningar för olika personer. Men jag vet att det kan kännas som det enda möjliga i en omöjlig situation. Jag förstår att det är svårt att veta hur du ska göra för att må bättre, när en mår dåligt så är det både svårt att tänka klart och att styra sitt beteende. Jag tänker att det är viktigt att du får hjälp att sluta skada dig själv. Det finns väldigt bra hjälp att få, genom till exempelvis psykologisk behandling eller genom medicin. Så jag vill att du ska veta att du inte ska behöva må så här.

Jag tänker att det bästa råd jag kan ge dig är att fortsätta med det du påbörjat genom att skriva här, att be om hjälp. För du ska inte behöva hantera det här på egen hand.

Ta hand om dig!

Jag har svårt för att dejta killar. När jag väl börjar få känslor så sätts någon panik igång i min kropp, får ångest & panik (framförallt för fysisk kontakt) och sen är det som mina känslor försvinner på en sekund . Detta gör att jag avslutat så många relationer, men det slutar alltid lika.

Hej och tack för din fråga!

När vi blir känslomässigt investerade i en relation så sätter det igång en rad reaktioner i oss. Vissa kan kännas behagliga och vissa kan ibland kännas överväldigande eller till och med obehagliga. Det kan ibland vara svårt att sortera i dessa känslor och förstå vad känslorna står för. Därför tänker jag att det är klokt att göra det du gör nu; att stanna upp och reflektera över vad du känner och vad det betyder.

Det låter på din fråga som att de starka reaktioner som väcks blir för mycket för dig och att det leder till att du drar dig undan. Det låter också som att du upplever det som ett problem. Jag tänker därför att det kan vara viktigt att fundera över i vilken takt saker sker. Kanske är det så att du behöver närma dig den person du dejtar i ett lugnare tempo så att känslorna inte blir så överväldigande. När det kommer till fysisk närhet och intimitet så är det viktigt att känna att en får ta det i en takt som känns lagom för att det ska kunna kännas bra och tryggt. Om det blir obehagliga känslor som väcks så kan det vara viktigt att lyssna på de känslorna som en signal på att något inte är rätt, kanske går det för fort och att du behöver få ta det lugnare.

Om det är så att du vill dejta och utforska fysisk kontakt så skulle jag råda dig att prova att ta det långsamt och se om det kan kännas bättre för dig.

Ibland kan det vara så att den person vi dejtar har en annan takt som känns bekväm för den och kanske vill gå fortare fram. Därför kan det vara viktigt att prata om hur det känns för en så att ens partner ska kunna förstå att du behöver få ta det lugnare, men att det inte betyder att du är ointresserad. En öppen kommunikation om hur en känner och vill ha det är en viktig förutsättning för att intimitet ska kännas bra. Om det är rätt partner som du dejtar så kommer den personen ha förståelse och vara tålmodig.

Ta hand om dig!

Hej, jag är en 15 (snart 16) årig tjej och har mycket ångest om p-piller och graviditet. Jag är jätterädd att bli gravid och vill aldrig någonsin föda barn. Inte bara starkt ogillar jag barn och bebisar utan jag är även mycket rädd och ångestfylld inför själva graviditetsprocessen och förlossningen, så när jag är äldre kommer jag nog att sterilisera mig men det kan ju kanske ändras med åldern. Men i nuläget så kan jag bara välja bland tex p-piller, spiral eller kondom. Alla säger att p-piller och spiraler ger humörsvängningar och massa andra biverkningar vilket gör att jag verkligen inte vill ta det, men det känns som att alla andra runt om mig gör det trots allt negativt man hör om det.

Kondomer är bra men eftersom jag är så extremt rädd att bli gravid så får jag alltid ångest när jag tänker på att bara använda kondom utan att ha p-piller eller spiral eftersom den kan spricka eller läcka. Jag tar redan central stimulerande medecin för ADHD och vet inte om jag ens får ta p-piller ihop med det.

Jag har även haft mycket andra problem med depression, ångest och humörsvängningar ända sen jag var 11-12 så p-piller är verkligen det sista jag vill ha för att det kan förvärra allt det. Jag är helt lost och vet verkligen vad ska göra eller vem jag ska fråga. Fungerar kondomer oftast? Hur stor är chansen att man kan bli gravid trots att man använder kondom? Är man konstig om man inte vill ta p-piller som alla andra?

Hej, tack för din fråga!

När jag läser din fråga så uppfattar jag den som att den handlar om två saker; dels en oro kring graviditet/förlossning/föräldraskap och dels en del konkreta frågor kring hur preventivmedel fungerar. Först vill jag bara säga att det är klokt att göra precis det du gör när du känner oro – att ta reda på mer om fakta. För ofta kan det lindra vår oro när vi vet mer om det vi oroar oss kring. Sådant som vi upplever som osäkert kan leda till oro, så genom att ta bort en del av den osäkerheten så kan även en del av oron lindras.

Förhoppningsvis kan Maanas svar om preventivmedel här nedan göra att du känner att du fått svar på dina konkreta frågor och därmed känner dig lite lugnare. Om du efter att du läst det svaret fortfarande känner att du har funderingar du vill ha svar på så tänker jag att det klokt att boka en tid på en ungdomsmottagning för att få rådgivning kring preventivmedel utifrån dig och din situation.

Maana svarar som sagt på dina frågor om preventivmedel här nedan. Jag tänker att jag som psykolog, som komplement till Maanas svar, kan utforska det du beskriver från ett psykologiskt perspektiv.

När vi oroar oss mycket över något så brukar det vara klokt att utforska den oron lite närmare. När vi förstår mer om vår egen oro så blir det lättare att hantera den. I en del psykologiska behandlingar för oro brukar man arbeta med att träna på att skilja på oro för faktiska problem och oro för hypotetiska situationer. Varför vill vi då skilja på det? Jo för beroende på vad för slags oro det rör sig om (problem eller hypotetiskt) så brukar vi behöva olika strategier för att hantera situationen och oron.

– Om det rör sig om oro för ett faktiskt problem (till exempel oro över hur effektivt ens preventivmedel är) så kan en hjälpsam strategi vara att problemlösa kring det. Att problemlösa innebär då att titta närmare på det faktiska problemet som leder till oro och fundera över potentiella lösningar för att sedan välja en och prova den. Alltså till exempel att prata med någon professionell om möjliga preventivmedel och sedan prova vad som fungerar för en.

– Om det istället rör sig om oro för en hypotetisk situation (till exempel hur det skulle vara att eventuellt föda barn i framtiden) så kan en hjälpsam strategi vara att träna på att bestämma sig för att hantera det först om det skulle ske och sedan försöka fokusera på det som sker här och nu och som vi vill lägga vårt fokus på. Alltså att till exempel tänka ”det får jag hantera då i så fall” och sedan fokusera på något som en tycker är kul att göra.

Du skriver att du är 15 år vilket också får mig att tänka att det är naturligt att tycka att sådant som rör att föda barn och bli förälder känns långt bort. Du skriver klokt att dina tankar och din inställning kan komma att ändras med åren. Jag tänker därför att du inte behöver bestämma dig nu kring hur du vill göra med det i framtiden utan att du kan se hur det känns när du är äldre. Till dess så låter det klokt att hitta ett preventivmedel som känns bra för dig.

I slutet på din fråga så skriver du ”är man konstig om man inte vill ta p-piller som alla andra?”. Jag vill verkligen betona att det viktiga när det kommer till allt som har med ens kropp, sex, och preventivmedel att göra så spelar det ingen roll vad alla andra eventuellt gör. Det viktiga är att du kommer fram till vad som passar för dig. Ta hand om dig!

Tillägg från Maana: Hej! Här kan du läsa mer om hur säkra kondomer är. Som nämns i den texten är inget preventivmedel 100 % säkert, men vissa kan du kombinera (som spiral och kondom). Här kan du läsa mer om olika preventivmedel som finns. Precis som psykologen skriver ska du använda ett preventivmedel som passar och känns bra för dig. Prata gärna med en barnmorska på en ungdomsmottagning för att få mer information om olika preventivmedel.

Du kan också alltid komma in och chatta med oss på Maana om dina tankar och känslor. Ta hand om dig!

Hej, jag har funderat länge på en sak och det är att jag tror att jag har OCD, jag är 15 år men jag började få dessa tankar redan för ungefär 5 år sedan. Jag vågar inte säga något till mina föräldrar för det känns pinsamt att berätta sånt, jag skäms verkligen över mina tvångshandlingar och mina tvångstankar tar över mitt liv för mycket och jag kan inte tänka på något annat än det. Jag vill verkligen få bort det jag håller på med men det går inte och jag vågar inte söka hjälp, finns det övningar man kan göra hemma för att få bort tvångshandlingarna?

Hej, tack för att du skriver!

Det låter verkligen som att det här blir kämpigt för dig och att du fått kämpa med det på egen hand under lång tid. Det är ofta jobbigt att bära sådant här på egen hand så jag funderar kring om det kanske ändå kan vara värt att försöka prata med dina föräldrar kring det? Min erfarenhet är nämligen att många tycker att det går lättare än de hade trott när de väl provar att dela med sig, och att det känns väldigt skönt att prata om det som en burit på egen hand. Ofta kan det även leda till att själva problemet inte känns lika svårt eller ohanterligt längre när vi kan hjälpas åt. Om det verkligen inte känns möjligt att försöka prata med dina föräldrar så kanske det finns någon annan som du skulle kunna prata med? Finns det till exempel någon annan vuxen i din närhet som du känner förtroende för, kanske en skolkurator, släkting eller lärare?

Tvångsproblematik, eller OCD som det kallas på engelska, är precis som du beskriver en problematik där en får obehagliga tankar (tvångstankar) och känner sig tvungen att göra olika handlingar för att bli av med tankarna eller för att undvika att hemska saker ska ske (tvångshandlingar).

Det är möjligt att försöka utmana tvånget på egen hand. När en arbetar med tvång i psykologisk behandling utgår vi oftast från en metod som kallas ERP (exponering med responsprevention). Det går i korthet ut på att i små steg träna på att möta sina tvångstankar (exponering) och samtidigt avstå från att göra tvångshandlingar (responsprevention). Om du vill försöka hantera det på egen hand kan det nog vara klokt att ta stöd av till exempel en bok. Det finns mycket litteratur om tvång, ett tips på en bok som riktar sig till dig som vill försöka hantera det på egen hand är:

”Fri från tvång: steg för steg med kognitiv beteendeterapi” av Mia Asplund och Elin-Love Rosengren.

Jag tänker dock att det ofta kan vara svårt att hantera det på egen hand och skulle råda dig att söka hjälp om det inte går. Du har kämpat med det här länge nu och jag tänker att du inte ska behöva ha det så. Den psykologiska behandling som jag nämner ovan är väldigt effektiv och hjälper många. Men det kan behövas stöd av en professionell. Du ska veta att de som arbetar med tvång är väldigt vana att höra alla olika sorters tvångstankar och kommer inte tycka att något av det du berättar är ovanligt eller konstigt. I en behandling är det också alltid du som styr i vilken takt du känner dig bekväm med att öppna upp och berätta. Vid behandling kan en även hjälpas åt att berätta för föräldrar om det känns svårt att göra det själv. Ibland kan det vara svårt att veta vart en vänder sig för att få psykologisk behandling, ett första steg kan vara att prata med skolsköterska eller skolkurator som kan hjälpa till att söka hjälp.

Jag hoppas du vågar ta hjälp och att du snart mår bättre!

Jag har börjat i en ny skola för några månader sedan och den är verkligen superdålig. Jag trivs inte alls, jag har testat att vara med ALLA i klassen, två av dom vill jag vara med men det går inte för man blir bara utanför och de vill vara för sig själva. Så just nu hänger jag med folk jag verkligen inte trivs med. det känns så ensamt.

Hej och tack för att du skriver!

Vad tråkigt att höra att du inte trivs. Vänner är för de flesta väldigt viktigt och det är tungt att känna sig ensam. Det låter som att du också verkligen försökt hitta personer att umgås med. Ibland kan det ta ganska lång tid att lära känna någon ny och skapa nya relationer. Det kommer oftast inte på en gång, utan en behöver ge det en chans, en behöver våga bjuda på sig och släppa in andra och både ge och få. Ofta hittar personer varandra via gemensamma intressen. Finns det något som någon gör på fritiden som du är intresserad av och också skulle kunna prova? Och ibland kan det också vara så att en faktiskt inte matchar med vissa personer eller hittar gemensamma intressen. Kan det i så fall finnas personer i andra klasser som det skulle vara möjligt att lära känna och bygga relationer med?

Det är bra att du skriver hit och delar med dig av dina tankar och känslor. Ibland kan en behöva få prata mer eller få stöd och råd från någon vuxen i sådana här situationer. Finns det någon förälder, lärare eller kanske skolkurator som du kan tänka dig att prata med? På ungdomsmottagningen kan en också få samtalskontakt. Annars finns även många olika chattforum.

I länken kan du läsa tips från andra: https://www.umo.se/karlek-och-vanskap/vanskap/umo-fragar-hur-far-man-nya-vanner/

Ge inte upp i att hitta vänner. Det kan ta tid. Och ta stöd under tiden.

Ta hand om dig!

Hej jag är en 12 (blir 13 i okt) årig tjej och jag har bråkat med min kompis som jag litade mest på och hon har börjat säga att allt är mitt fel och hon bryr sig inte om jag skulle vara död eller inte och jag känner att jag snart kommet ge upp. Jag har en väldigt svår depprision och all min ångest och allt annat är just nu det enda jag tänker på. Och jag vill bara ha ett normalt liv, snälla hjälp mig

Hej och tack för att du skriver!

Det kan verkligen vara jobbigt att bråka med personer som är viktiga för en. Du har inte skrivit vad bråket handlat om eller hur länge det pågått. Att bli osams eller arg på vänner eller andra nära personer är helt normalt, och ofta så lägger det sig med tiden. Ibland kan den andre behöva lite tid att få lugna ner sig innan det går att försöka reda ut det som hänt. I en konflikt kan det vara bra att själv fundera på vad en eventuellt gjort som gjort den andre upprörd och om det är något en vill be om ursäkt för. Likaså kan det vara bra att tänka igenom vad en inte tycker en gjort fel så att en inte ber om ursäkt utan att mena det.

Du skriver också att du har mycket ångest och depression. Om du inte redan gjort det så tänker jag att det är viktigt att få hjälp och stöd med det också. Det går att må bättre! Prata med en förälder eller annan nära vuxen om du kan. Då kan de lättare finnas där för dig och hjälpa dig att få ytterligare hjälp vid behov. Om det är svårt, finns det någon annan vuxen du kan prata med? En lärare, en kompis förälder, skolkurator, skolsköterska? Försök tänka ut vem som skulle vara lättast att prata med och berätta om ditt mående, dina tankar och känslor.

Jag hoppas att det går att reda ut bråket med din kompis och att du även får hjälp och stöd med ångest och depression.

Ta hand om dig!

Tillägg från Maana: Kom gärna in och prata i vår anonyma chatt om dina tankar och känslor, hos oss kan du prata om allt!

Skrivit med en kille att tag nu och vi har verkligen haft mycket gemensamt men jag har varit velig och inte riktigt vetat om jag vill ha ett förhållande eller inte. När jag sen tillslut bestämde mig för att jag vill de så sa han att jag skulle ta lite tid för mig själv tills jag var helt säker. Texten är torrare och han är mycket långsammare på att svara. Har han tappat intresset? Bryr han sig verkligen om mig?

Hej och tack för att du skriver!

Det är ofta ett trevande och osäkerhet när en börjar lära känna någon som kan vara en potentiell partner. Det brukar ofta snurra just sådana frågor som du skriver: ”Gillar hen mig?”, ”Har hen tappat intresset?”, ”Vad ska jag skriva?” och ”Vad betyder att hen skriver/gör…?”.

Sanningen är ju den att bara den andre kan ha svaret på många av frågorna. Kanske har han tappat intresset, kanske har han haft annat som stressat eller tagit hans tid och fokus. Andra kan gissa och försöka tolka hans svar, men du kommer bara kunna få rätt svar från honom. Så för att verkligen få veta så behöver du fråga honom.

Jag vill också uppmärksamma att det låter klokt av dig att ha känt efter vad du verkligen vill och känner, och att du kunnat vara ärlig med det. Samtidigt så är det viktigt att komma ihåg att det också påverkar den andre hur du beter dig. Om du varit osäker så kan det även ha gjort honom osäker och undrande över ditt intresse.

Med det sagt så är det ofta svårt för de flesta i den fasen du beskriver, att ta reda på om där finns något mer eller inte. Många är osäkra, många vill inte ta första steget eller riskera att bli avvisade. Ibland vet en inte vad en vill förrän en har testat. Fortsätt våga lyssna på dig själv och fortsätt våga vara ärlig, då kommer förhoppningsvis andra också våga det. Lycka till!

Hej, Jag går i 9:an och jag kan inte lära mig bra i skolan! Speciellt i matte, jag kan inte koncentrera mig och jag hänger inte med. Är det något fel på mig och vad ska jag göra?

Hej! Tack för att du skriver!

Alla har olika lätt och svårt för sig i skolan. Att ha särskilt svårt för matte är vanligt och alla har olika nivå på vad de klarar av. En del behöver plugga mycket och upprepat, och andra behöver bara läsa en text en gång för att sedan kunna det. Människor är också bra på olika saker. En del har lätt för sig i skolan, andra har talang för musik eller att måla, och någon annan är väldigt bra på att hantera människor.

Oavsett är det är frustrerande och jobbigt att inte hänga med som andra eller ha svårt med koncentration i skolan eftersom att det är en stor och betydelsefull del av livet. Koncentrationsförmågan kan påverkas av väldigt många saker. Du kan själv fundera på vad som stör din koncentration och se om det är något du kan göra något åt? Eller om du kan få hjälp av t.ex. en lärare med något. Kan det vara att sitta på en viss plats, att ha mobilen på, ljud utanför, att ha bråkat med någon eller något som oroar dig och tar ditt tankefokus?

Det är vanligt att ha sämre koncentration i perioder av stress, dåligt mående eller mycket oro. Om så är fallet kan det också vara hjälpsamt att prata med någon om det som påverkar en, t.ex. någon god vän, någon vuxen du litar på, skolkurator eller ungdomsmottagning.

Det kan också vara så att en har genomgående svårt med koncentrationen. Vid koncentrationssvårigheter eller inlärningssvårigheter kan en behöva extra stöd eller anpassning för att kunna lära sig och prestera på sin bästa nivå. Då är det viktigt att föräldrar/vårdnadshavare och lärare känner till det för att kunna hitta sätt att stötta dig på. Om ens svårigheter ställer till det mycket för en och kanske även på andra områden i livet så kan ibland finnas behov att undersöka närmare vad det är för svårigheter en har för att kunna få rätt hjälp. En del personer kan då behöva träffa psykolog för att göra en så kallad utredning där en gör en fördjupad undersökning vad ens svårigheter kan bero på.

Lycka till!

Hej!
Jag bråkar mycket med min familj. De är alltid arga på mig för världens minsta saker. Jag kom 3 min sent till min lektion, jag har nu utegångsförbud i 2 veckor. De sa att de ska ta min mobil i en vecka, Jag känner mig inte bekväm med min egna familj längre för de känner att de inte gillar mig längre. Vad ska jag göra?

Hej och tack för din fråga!

Vad jobbigt det låter att det blir så mycket bråk. Det låter också som att du upplever att det blir väldigt starka reaktioner på små saker, vilket så klart känns orättvist och tärande.

Finns det kanske någon vän eller annan person i din närhet som du kan dela din upplevelse med? Det låter som att det som pågår nu gör att du känner dig ensam bland dem som egentligen kanske är dina närmaste, och då tänker jag att det är viktigt att försöka ta stöd av någon annan utomstående. Klokt av dig att ta det här steget att söka stöd genom att skriva hit!

När jag läser det du beskriver så blir jag faktiskt orolig att det som pågår inte bara är vanliga konflikter mellan barn och förälder. Ibland kan det tyvärr vara så att föräldrar kontrollerar och behandlar sina barn på ett sätt som är varken rimligt eller snällt. Det kan vara svårt att avgöra själv eftersom en ju aldrig haft någon annan familj än sin egen, och då har en inget att jämföra med.

Jag tänker därför att det vore viktigt att du pratar med någon utomstående vuxen som du litar på och berätta om det som pågår. Om du går i skolan kanske det finns någon där som du litar på? Till exempel skolkurator eller någon lärare som du känner förtroende för?

Det går också att ringa till exempelvis BRIS anonymt. Där kan du få prata med en kurator som är utbildad i och van vid att prata om känslor, tankar och hur en har det. BRIS når du på 116 111.
Det finns även möjlighet att chatta via deras hemsida: https://www.bris.se/for-barn-och-unga/prata-med-oss/

Fortsätt att söka stöd när det inte känns bra och lita på din egen känsla om att något inte är riktigt som det ska vara. Ta hand om dig!

Hej!
Jag är 14 år. När jag var i mitt hemland hade jag många vänner men när jag kom hit vill ingen vara vänner med och hänga med mig. Jag vet inte varför de vill inte vara vänner med mig eller hänga med mig.

Hej, tack för att du skriver.

Jag tror att många kan känna igen sig i det du beskriver. Att komma till ett helt nytt land och börja bygga upp ett nytt liv kan verkligen vara utmanande. Vad tråkigt att höra att det känns som det gör för dig!

När en känner sig ensam och saknar sammanhang är det lätt hänt att tänka att det beror på något hos en själv. Vilket kan leda till att en mår ännu sämre. Du skriver att du inte vet varför det är som det är, så det låter som att du kanske letar förklaringar hos dig själv. Men jag tänker att det oftast inte alls har något att göra med egenskaper hos en själv, utan snarare att det är vanligt att det tar tid att finna och bygga upp nya relationer.

Du skriver att du är 14 år så jag gissar att du går i skolan. Om det skulle kännas okej för dig så tänker jag att det kanske skulle kunna vara hjälpsamt att prata med någon vuxen på skolan kring hur du känner. Finns det till exempel någon lärare som du känner förtroende för, eller kanske skolkurator?

Som ny i ett land kan det vara svårt att veta vad för olika möjligheter det finns för att träffa nya vänner. Därför tänker jag att det kanske kan vara bra med en vuxen som kan vara hjälp på vägen att hitta olika sammanhang som ger möjlighet att träffa nya vänner.Har du någon kontakt med de gamla vännerna i ditt hemland? Ibland kan det vara så att vi tappar kontakt med personer vi umgåtts med tidigare när vi hamnar i ett nytt sammanhang. Det kan leda till att det blir en ännu jobbigare omställning. Om det är möjligt att upprätthålla relationen med vännerna i hemlandet så kanske det kan vara en trygghet samtidigt som du försöker bygga upp nya vänskapsrelationer här. 

Jag funderar också på om du kanske känner någon annan i samma situation som du? Eller går det att få kontakt med någon som är eller har varit i samma situation?

Många kan uppleva det hjälpsamt att prata med någon som varit med om liknande. Både för att få stöd av någon som kan förstå hur det känns, och också kanske kan ge värdefulla tips och råd utifrån sina erfarenheter.

Klokt av dig att du söker stöd i en svår situation, fortsätt med det och ta hand om dig!

Hej!
Jag är en tjej som har en del vänner i skolan men ingen att umgås med på fritiden. Så nu på helgerna ligger jag bara i min säng och känner mig ensam och har ingenting att göra. Blir så ledsen. Mår redan dåligt och äter antidepressiva

Hej, tack för att du skriver.

Väldigt många av oss lider av att vi känner oss mer ensamma än vad vi skulle önska. Trots det är ofrivillig ensamhet inte alltid något vi pratar om, tyvärr.

Vad klokt och modigt att du skriver och söker stöd när ensamheten känns jobbig!

Det som är värdefullt tänker jag är att du redan lite har satt fingret på vad som gör dig ledsen och vad du skulle vilja vore annorlunda. Genom att ringa in det som blir jobbigt så har du tagit första steget mot att kunna må bättre. För ifall vi ska kunna må bättre så måste vi först förstå vad som leder till att vi mår dåligt, så att vi vet vad vi ska försöka ändra på.

Om det är så att du skulle vilja ha fler vänner så finns det faktiskt sätt att ta steg mot det. Ett sätt att börja kan vara att fundera på vad det finns för möjliga vägar. Finns det sammanhang där du skulle kunna försöka lära känna nya personer (exempelvis via något fritidsintresse, eller kanske i något sammanhang online)? Finns det personer du känner redan som du skulle kunna försöka utöka umgänget med (exempelvis vännerna i skolan, eller kanske personer som en umgåtts med tidigare i livet)?

Att ta sig an att försöka skaffa ett umgänge på fritiden kan kännas som ett stort projekt, särskilt när en redan mår dåligt. När något känns som en stor förändring så finns det en risk att det känns för svårt och att vi då ger upp redan från början. Därför brukar det kunna vara hjälpsamt att försöka bryta ned den förändring en vill göra i små små steg. Fundera kring ifall det finns något första litet steg som du skulle orka och våga ta mot att utöka ditt umgänge? Genom att ta ett litet steg i taget så kan det gå att göra förändringar som först känns omöjliga.

Som sagt, att göra förändringar kring sin situation när en mår dåligt kan vara svårt, så tveka inte att ta hjälp om det känns för svårt att ta tag i det på egen hand. Finns det kanske någon vuxen i din närhet som du känner dig bekväm att prata med som skulle kunna vara ett stöd i detta? Annars så kanske det kan vara ett alternativ att prata med exempelvis skolkurator eller ungdomsmottagningen. Du skrev att du äter antidepressiva så då antar jag att du har en läkarkontakt.

Då kan det också vara en väg att lyfta med den läkaren att du önskar en samtalskontakt för stöd i detta, så kan läkaren hjälpa dig med vart du kan vända dig.

Ta hand om dig!

Hej, jag har diagnosen borderline, ptsd och adhd. Jag träffar en psykolog jag känner mig trygg hos. Är livrädd för detta för jag tänker på henne mycket. Är rädd för att jag är kär i henne. Det är jättekonstigt då jag är 30 år och hon 65. Förvirrad, hur ska jag göra?

Hej och tack för din fråga!

Vad fint att höra att du träffar en psykolog som du känner dig trygg hos, men jag förstår att de känslor som du nu känner gör dig förvirrad och osäker på hur du ska gå vidare. Först vill jag bara säga att det du upplever inte är ovanligt eller konstigt, utan faktiskt ganska vanligt.

Jag tänker att det kan vara viktigt för dig att börja med att titta lite närmare på vad det egentligen är du känner. Det förekommer att patienter utvecklar kärlekskänslor för sin psykolog så det är möjligt att det är det som har hänt. Men det kan också vara så att den förtroliga relationen som det innebär att gå i samtal hos en psykolog väcker starka känslor av olika slag som kan förväxlas med att känna sig kär. Därför kan det finnas ett värde i att titta lite närmare på dessa känslor för att utforska vad du verkligen känner.

Om du känner dig bekväm med det så skulle jag råda dig att ta upp hur du känner med din psykolog. Den personen har troligen varit med om liknande tidigare och kan hjälpa dig att fundera kring hur du vill gå vidare med er kontakt. Om du känner att hela situationen känns för svår så ska du veta att man alltid har rätt att byta psykolog.

Fundera på vad som blir bäst för dig i den här situationen och utgå från det när du bestämmer hur du vill gå vidare. Ta hand om dig!

Hallå! Jag behöver regelbunden social interaktion så att jag inte känner mig ensam. Men social interaktion för mig känns som något slags arbete som jag bara gör för att upprätthålla ett hälsosamt mentalt tillstånd. Jag får lite positiva känslor, men de räcker inte för att kompensera för den energin det tar. Finns det något sätt att börja njuta av social interaktion istället för att den belastar mig?

Hej och tack för din fråga!

Social interaktion är viktigt för de flesta. Det kan bland annat vara för att inte behöva vara ensam, för att få stöd i något, för att bolla saker, för att dela saker med andra eller för att få stötta någon annan. Ofta får vi ut olika saker av olika relationer. Ibland kan det vara bra att fundera över hur ens relationer ser ut och hur en skulle vilja ha det. I relationer handlar i regel om att ha en balans mellan att både ge och ta, men det kan givetvis variera över tid. Relationer kan även vara ytligare eller närmare, vilket också kan variera i vad en har behov av eller vill ha. Ibland finns behov av att träffas fysiskt, och ibland kan det räcka att ha kontakt via telefon eller textmeddelanden.

Det kan vara bra att fundera över vad som ger en positiva känslor i interaktion med andra och vad det är som kostar. En kan ställa sig frågor som: Gör jag saker jag inte har energi till eller saker jag inte vill egentligen? Ser det olika ut med olika personer? Vad kommer det sig i så fall?

Om det är svårt att vara ensam så kan det också vara något att ställa sig frågor om. Vad händer när jag är ensam? Har jag tankar om att det skulle betyda något att vara ensam? Alla är även olika i hur mycket de vill umgås med andra eller behöver få vara ensamma. En del behöver knappt någon egentid alls, medan andra har ett stort behov av att få ha tid för sig själva.

Så, att försöka komma fram till vad du vill få ut av relationer och möten, vad du inte vill ha och hur mycket behov du har av social interaktion kan vara bra. Finns det personer du vill träffa och andra personer du inte vill spendera tid med? Om du sedan kommer fram till vad du har för önskemål om hur du vill ha det så kan du även fundera över om det finns något du kan förändra i dina relationer för att komma närmare det.

Om det är svårt att göra på egen hand kan du givetvis diskutera frågorna med någon du känner, alternativt finns stödchattar där du kan prata med någon anonymt eller ta kontakt med tex ungdomsmottagningen eller skolkuratorn. Lycka till med att hitta på vilket sätt du vill ha det i dina relationer och sociala möten.

Hej,

Jag är 20 år gammal tjej och jag har varit utsatt för våldtäkt av två olika män. Jag har fått PTSD-diagnos och blandad ångest. I april jag började jag traumabehandling och under sommaren var jag tvungen att flytta hemifrån pga Socialtjänsten, men jag lyckades inte att hitta någon lägenhet. Till slut hade jag självmordstankar och berättade det till min psykolog och hon tyckte då att jag skulle åka till akutpsykiatrin, men jag vägrade. Jag hade allvarliga självmordstankar när jag gick ut från samtalet och hem. Min psykolog berättade detta för polisen och de kom precis när jag kom hem. Efter det jag blev besviken på min psykolog och avslutade min kontakt med henne. Just nu jag behöver hjälp och jag vill ha någon som kan förstå mig och lyssna. Jag behöver hjälp snälla!

Hej och tack för att du skriver.

Det låter som du varit och är med om många svåra saker. Det är väldigt bra att du söker hjälp. För att hitta en ny samtalskontakt så föreslår jag att du kontaktar din vårdcentral (det är fritt att skriva sig på vilken vårdcentral en vill). Beroende på var en bor så finns vissa ungdomsmottagningar som har särskild inriktning på personer som varit med om sexuella övergrepp, bl.a i Göteborg och Huddinge. Det finns även föreningar som är inriktade på sexuella övergrepp, t.ex. storasyster.org eller foreningentillsammans.se, som erbjuder olika typer av stöd och även online. Fler går att hitta på stodefterovergrepp.se. Mind.se är inriktade på självmordstankar och kan kontaktas både via chatt och telefon.

Det finns också flertalet chatter och telefonlinjer (som inte är enbart inriktade på sexuella övergrepp) att kontakta där det går att prata med någon anonymt. Du kan hitta alternativ via länken här: umo.se.

Om en mår dåligt så har en ofta behov av stöd runt sig även i vardagen. Finns det någon vän, någon i familjen/släkten, en väns förälder, en granne, en lärare, någon via socialtjänsten eller liknande som du kan prata med? Det är viktigt att försöka ta hand om sig på de sätt som är möjliga. Fundera på om det finns förändringar i din omgivning som du kan göra som skulle kunna få dig att må bättre, vara lugnande eller öka känslan av trygghet. Eller kanske finns det aktiviteter som du vet att du mår bättre av?

Jag förstår det som att det blev en tuff situation att polisen kom när du inte ville till akutpsykiatrimottagningen. Det låter som om att din psykolog blev väldigt orolig för dig och tog dina självmordstankar på allvar. Om det var en psykolog du trivdes med innan så kan det vara bra att ha ett möte med henne och prata om varför du ville sluta och hur det blev för dig när hon ringde polisen. Ibland går det att reda ut när något inte blivit bra i en terapi som gör att den kan fortsätta med en bättre förståelse av varandra.

Oavsett hur du väljer att göra så hoppas jag att du söker hjälp, för det finns hjälp att få och det är möjligt att må bättre

Tillägg från Maana: Du kan alltid också komma in i vår chatt och prata, det är öppen fyra kvällar i veckan. Hos oss kan du prata om allt.

Hej! Jag är 15 år och varje dag har jag ångest över min vikt. Varför känner jag så här och hur får jag det att sluta?

Hej och tack för att du skriver.

Ångest över vikt är tyvärr väldigt vanligt. Det kan även handla om kroppsform eller specifika kroppsdelar som en känner missnöje över. Ca 2/3 av alla tjejer uppger att de är missnöjda över sitt utseende och ångest över vikten hamnar högst upp på listan.Att kropp och utseende får mycket fokus är inte så konstigt med tanke på att vi lever i ett samhälle med stort fokus på kroppen. Överallt och konstant matas vi med bilder på hur en ska se ut, eller hur en inte ska se ut. Det finns en stor marknad kring hur en kan förändra sitt utseende på olika sätt för att uppnå ett omöjligt kroppsideal. Ibland är det även mycket fokus på kropp och utseende bland ens vänner eller i familjen. Det kanske är vanligt att höra kommentarer gällande dig eller om andra. Sådant påverkar hur en ser på sin egen kropp.

För att minska negativt fokus eller ångest kring kropp och utseende kan det vara hjälpsamt att istället försöka fokusera mer på kroppens funktion. Vad kan den göra? Vad vill jag kunna göra med kroppen? Finns det aktiviteter då du känner dig mer ”hemma” i din kropp och inte tänker på vikt? Det kan vara allt från någon idrott, att dansa, att läsa eller klappa katten. Gör mer av det!

Finns det vissa personer du är med då det inte är fokus på kropp? Försök i så fall umgås mer med dem. Se även över ditt flöde i sociala medier. Enligt forskning så får en mindre ångest över sin kropp och utseende om ens flöde har en variation på typer av kroppar. Det kan blandas upp genom att tex följa kroppsaktivister eller personer med olika funktionsvariationer. Det ökar acceptans för både den egna och andras kroppar. Det kan också vara hjälpsamt att faktiskt uppmärksamma sådant som du tycker om med din kropp, någon del du gillar hur den ser ut eller vad den är bra på.

De allra flesta kan peka ut saker som de är missnöjda med i sitt utseende eller skulle vilja ha annorlunda. Det skiljer sig dock i hur vi förhåller oss till det. Om kroppsform eller vikt får för stort fokus finns risk att utveckla någon form av ätstörning. Varningstecken kan vara att begränsa sitt ätande, kräkas, hetsäta eller träna tvångsmässigt. Om missnöje med utseende leder till att tycka att något är så fult att det påverkar en i vardagen så kan det handla om dysmorfofobi (BDD). Vanliga varningssignaler på det är att fastna för länge vid speglar, undvikande av speglar eller undvikande av att visa sig för andra. Om fokus blir för stort, börjar uppta för mycket tid och hindrar en från att göra saker en vill i livet så är det viktigt att ta hjälp genom att prata med en vuxen, kontakta ungdomsmottagning eller vårdcentral. Det finns hjälp och behandling för dessa tillstånd.

Ta hand om dig! Det går att bli mer bekväm med dig själv och din kropp!

Hej, jag är 12 år. Jag blev rädd för män för två år sedan, efter att min pappa gjorde en sak. Först berättade han vad samlag är och sedan så visade han sitt kön för mig, och tvingade mig att ta på honom. Jag sa att jag inte ville göra det. Efter den här händelsen är jag rädd för män, när jag går ut och ser en man vill jag skrika, bara en blick får mig att få panik. Jag vet inte hur jag ska bekämpa denna rädsla, det är svårt för mig att berätta för någon om det. Hur kan jag sluta vara rädd för män?

Hej!

Tack för att du skriver. Jag är ledsen att du har behövt vara med om det du berättar om och att det fått dig att må dåligt och vara rädd. Jag vill att du ska veta att du är inte ensam och det finns hjälp att få.

Det du skriver att din pappa har gjort är inte okej. Det är sådant som föräldrar eller andra familjemedlemmar aldrig får göra mot barn. När någon inom familjen gör något sexuellt med dig eller mot dig så kallas det för sexuella övergrepp, och det är ett brott. Det är aldrig ditt fel att det hänt! När någon varit med om något väldigt jobbigt eller skrämmande så är det vanligt att det skapar oro eller rädsla för situationer eller personer som påminner om det som en tidigare varit med om.

Det är vanligt att det är svårt att berätta om och det kan ofta kännas som att en är väldigt ensam. När du har varit med om (eller är med om pågående) sexuella övergrepp så är det viktigt att berätta om det för någon vuxen som du litar på. Det kan vara för en annan förälder, en lärare, skolkurator eller en kompis förälder.

Vilka finns runt dig och vem skulle vara lättast att berätta för? Det går även att kontakta ungdomsmottagningen, socialtjänsten i den kommun du bor eller brottsofferjouren. Om det fortfarande händer är det bra om du kan få hjälp att få stopp på det så snart som möjligt. Det är vanligt att inte vilja skvallra eller vara orolig för vad som kan hända om du berättar om det. Ofta så försöker personen som utsatt någon att hålla det hemligt och kan säga att det är ditt fel eller att något negativt kommer hända om du berättar. Att berätta är för att du ska få hjälp och något du inte behöver känna skuld över. Du har rätt att få hjälp, och även din familj har rätt att få hjälp. Det spelar inte heller någon roll om det är längesen det hände, om det var nyligen eller om det fortfarande händer.

Att få prata om det du varit med om och dina upplevelser är viktigt för att kunna må bättre och i ditt fall kunna få hjälp med din rädsla för män. Jag hoppas verkligen att du vågar berätta för någon vuxen och kan börja få hjälp.

Här är även länkar till sidor där du kan få mer information och även kontakt och hjälp via telefon, chatt eller mail.

www.Storasyster.org

www.nxtme.se

www.atsub.se

www.brottsofferjouren.se

www.umo.se

www.Bris.se

BRIS – stödlinje på ukrainska

Maana har även en lista för stöd på andra språk än svenska, här.

Jag är en universitetsstudent. Under de senaste månaderna har jag lidit av spänningar, ångest och sömnproblem. Det här är det svåraste och tyngsta läsåret. Har ni några tips på hur jag kan hantera stressen?

Hej!

Stress kan påverka oss på flera olika sätt. Och det finns dessutom både positiv och negativ stress. Positiv stress är när du medvetet anstränger din kropp och dina sinnen för att orka ta itu med en uppgift eller klara en deadline. Då är du stressad under en kortare period och efteråt får du tid att återhämta dig. Negativ stress är när du blir ångestfylld och mår dåligt av stressen, ofta sker det om du är stressad under en längre tid.

Det brukar inte vara något problem att ha det stressigt ett tag så länge kroppen får återhämta sig, genom att du vilar eller gör något kul. Men om kroppen inte hinner vila efter att du har stressat, eller om du är stressad fast du inte har bråttom, kan stressen bli ett problem.

Du beskriver att du under de senaste tre månaderna lidit av bland annat ångest och sömnproblem. Kan du se vad som triggar dessa symtom? Är det stress och hårda studier som orsakar ångest och sömnproblem eller kan det även finnas orsaker utanför studierna?

Kartlägg din stress och planera in återhämtning.

1. Ett förslag är att skriva en lista på vad som gör dig stressad. Det kan vara flera olika saker. Exempelvis särskilda situationer, vissa kurser på universitetet, höga egenkrav eller vissa konton på sociala medier.

2. Skriv sen en lista med saker som får dig att må bra. Det kan vara saker du tycker om att göra, platser du gillar att vara på och personer du känner dig trygg med. Vi människor är så olika och det finns flera olika saker som kan ge återhämtning; en del får återhämtning av att träffa vänner medan andra återhämtar sig mer om de får tid för sig själva.

3. Utgå ifrån dina två listor och se om det finns saker som stressar, som du kan göra mindre av och framförallt se om det finns något som du mår bra av som du kan välja att göra mer av. Ibland kan det vara svårt att minska det som ger stress, försök i så fall att börja fokusera på det du mår bra av. Planera in något litet, gärna varje dag, som du mår bra av.

Annat som är bra för oss människor att göra:

Det jag skriver här är sådant som många känner till men som ibland är svårt att få till i vardagen. Om det är flera saker i vardagsrutinerna som du vill ändra, välj då ut en sak från listan och fokusera på den. En sak i taget.

• Ta flera korta pauser när du pluggar eller jobbar. Det är viktigt att pausa några minuter då och då när du ska hålla på med något i flera timmar. Pröva dig fram och se vad som passar dig.
• Rör på dig regelbundet, motion brukar hjälpa till att sänka stressnivån. Gör något som känns roligt och bra.
• Öva på att slappna av och lugna ner dig själv. Du kan till exempel testa andningsövningarna på 1177.se
• Träffa personer du tycker om och gör saker du tycker är kul, det skyddar mot stress. I längden funkar det dåligt att välja bort saker du mår bra av för att hinna med måsten. Stäng av notiser på mobilen eller öva på att vara utan mobilen då och då. Många blir stressade av att alltid kolla mobilen.
• Försök att äta bra och regelbundet samt sova lagom mycket. Vuxna brukar behöva någonstans mellan 6-9 timmar/natt men det varierar från person till person.
• Försök minska/undvika kaffe, alkohol och energidrycker. Koffein stimulerar ditt stressystemet och alkohol brukar försämra sömnen.

Om sömnbesvär, ångest och stress fortsätter kan det vara bra att boka en tid hos en psykolog för att få hjälp att hantera det som är jobbigt. Om stressen är relaterad till studier kan studenthälsan ofta hjälpa till. Det brukar finns en studenthälsa på de orter som har högskola/universitet.

Vad är värdet av självkärlek i ett äktenskap?

Hej!

Tack för din fråga. Jag är inte helt säker på vad du menar med självkärlek men jag tolkar din fråga som att du funderar kring varför det kan vara viktigt att värdesätta sig själv i en relation. Jag tänker att det kan vara viktigt att komma ihåg sig själv och värdesätta sig själv för att kunna må bra i en relation. I en relation är det en naturlig och central del att fokusera på den andres behov och det man har tillsammans. Att fokusera på varandra och att vara måna om varandra är förutsättningar för att ha det bra tillsammans. Ibland kan det dock bli så i relationer att vi är så fokuserade på de bitarna att vi glömmer bort oss själva och vad vi själva behöver.

Jag gissar att det finns en anledning till att du ställer denna fråga. Om det är så att du befinner dig i en relation som du av någon anledning tvivlar på så är det klokt att göra precis det du gör; reflektera och ställa frågor. Genom att ställa frågor till dig själv kan du få möjlighet att stanna upp och reflektera. Kanske kan det vara värt att fundera kring vad som gör att du tänker på självkärlek just nu? Svaret på den frågan kanske leder till fler viktiga funderingar.

Jag tänker att det även kan vara värdefullt att få dela sina funderingar med andra, så som du gör genom att skicka in din fråga. Genom att ställa frågor till andra kan vi få möjlighet att ta del av andras perspektiv, vilket kan ge oss nya sätt att se på saker. Kanske finns det personer i din närhet som det skulle vara värdefullt för dig att prata med om dessa tankar?

Hur vi mår, värdesätter oss själva, och har det tillsammans med andra är viktiga frågor att fundera över. Hoppas du kan komma fram till vad som är viktigt för just dig!

Min kompis har blivit tillsammans med min crush. Vad ska jag göra?

Hej och tack för din fråga!

Jag förstår verkligen att det kan vara smärtsamt att se sin kompis tillsammans med en person som du är intresserad av. Att se den man tycker om med någon annan är smärtsamt i sig, och ofta blir det ännu mer komplicerat om den andra personen är ens vän. Så jag förstår att du känner dig förvirrad och har svårt att veta hur du ska tänka och göra nu. Därför tänker jag att det kan vara värdefullt att stanna upp lite och fundera kring vad du behöver göra för att ta hand om dig själv i en jobbig situation. Lyssna på dig själv och vad du behöver. För vissa kan det vara skönt att hålla lite distans till de personerna i alla fall till en början, ifall det är för jobbigt att se dem tillsammans. Om du känner dig bekväm med det så kan det kanske vara hjälpsamt att berätta för din kompis hur du känner så att hen förstår varför du agerar som du gör.

Om det är så att du vanligtvis pratar med den här kompisen när du mår dåligt kan det vara värt att fundera kring vad som blir bäst i denna situation. Känns det bra att ta stöd av just den kompisen även nu, eller skulle det känns bättre att prata med någon annan om det här? Om ens vän är en del i det som sårar så kan det tyvärr bli så att man känner sig väldigt ensam. Därför tänker jag att det kan vara viktigt att hitta någon annan att prata med. För ofta behöver vi få prata om sådant som känns jobbigt. När vi delar våra känslor med andra så blir känslorna ofta något lättare att hantera. Om det inte finns någon i din närhet som du vill prata med så kan man till exempel vända sig till Ungdomsmottagningen.

Ta hand om dig!

Jag vet ingenting om ämnet onani, och jag gillar inte att gå in på sexfrågor, men en gång hittade jag en sida på Instagram, och ämnena där handlade om sex och sexuell instinkt. Jag började följa sidan och lärde mig fina saker relaterade till den naturliga instinkten som finns i människan. Jag onanerar och njuter mycket av det. Är denna vana korrekt eller är det något fel på mig? Jag hoppas på råd och vägledning.

Hej och tack för din fråga!

Onani innebär beröring av den egna kroppen. Vanligtvis runt, i eller på sitt kön, men det kan även vara andra områden som är känsliga, t.ex. analöppningen eller bröst. För många är onani en viktig del genom livet oavsett ålder, kön, var en kommer ifrån, om en är själv eller har partner(s). Onani är vanligt och ett sätt att njuta på, själv eller tillsammans. Det kan vara i samband med sexuell upphetsning, men behöver inte vara det. För vissa är det skönt, men upplevs inte som en sexuell handling. Det kan t.ex. vara för att slappna av. Andra tycker inte om det överhuvudtaget. En del gör det varje dag och andra mer sällan eller aldrig. Det är vanligt att det varierar i olika perioder. Allt är lika rätt.

Att onanera är ofarligt så länge en själv mår bra av det och kan vara ett bra sätt att lära känna sin kropp och veta vad som känns skönt och inte. Var och en får utforska var och hur det är skönt med beröring, vilken kroppsposition som är bekväm osv. En del använder bara händer, andra tar hjälp av föremål som t.ex. sexleksaker. Många tycker om att använda någon form av glidmedel, vilket även kan vara saliv eller olja. Att tänka på om en gillar beröring eller penetrering analt är att inte föra bakterier från anal till slida, utan se till att ha rena händer eller föremål. Du kan läsa mer om onani på UMO:s hemsida.

RFSU har också broschyrer och ”praktikor” på olika ämnen inom sexuell hälsa, däribland om onani. Dessa går att beställa eller ladda ner från deras hemsida.

Hej,

jag har en fråga angående en kille som är väldigt hetlevrad, hotfull och utpressar mig. När jag inte gör som han vill eller behagar så kommer alla hans onda tankar och börjar såra mig. Jag har förklarat för denna personen att jag känner att det är bättre du går din väg i Ditt liv och jag går mitt håll.Men då säger han bara att säg inte så här jag kan bete mig normalt om du gör det mot mig. Han vet också om att jag faktiskt har ett förhållande med min sambo , vilken är den jag älskar mest över i hela världen. Men denna killen som håller på kan inte acceptera ett nej, börja jag blockera honom så tar han nya telefoner och försöker nå mig, och hotar mig med utpressning tills jag svarar honom igen och att ja då ska bete mig normalt. Jag vet inte vad jag kan göra men, när jag har markerat och sagt hur jag vill att det ska vara. Men det känns som denna personen försöker äta upp mig från insidan och ut.

Hej och tack för din fråga! Det låter som att du befinner dig i en mycket obehaglig, skrämmande och svår situation. Så jag förstår verkligen att det är svårt för dig att veta vad ska göra. Klokt av dig att skriva och söka stöd!

När jag läser din fråga så tänker jag att jag känner igen det sättet som mannen ifråga uttrycker sig på. Det liknar många andra utsagor av personer som blivit utsatta av en hotfull och kontrollerande man. Du skriver att han säger att du ska ”bete dig normalt” och att han då också kommer göra det. Det är tyvärr ofta så som våldsamma och hotfulla personer uttrycker sig – de lägger förklaringen till sina beteenden hos den person de utsätter. När man är pressad och utsatt kan det bli så att man börjar tro på de här förklaringarna, för det är svårt att tänka logiskt när man samtidigt är rädd. Därför tänker jag att det är viktigt att påminna sig om att oavsett vad du gör så ger det inte honom rätten att bete sig på det här sättet. Han har ansvar för sitt eget beteende.

Som du skriver så har du faktiskt markerat och varit tydlig med hur du vill att det ska vara. Trots det så går den här personen över dina gränser och går till med så långt som att utpressa dig. Att det har gått så långt gör att jag förstår att det är svårt för dig att hantera den här situationen på egen hand.Personer som agerar på det här sättet är ofta väldigt svåra att säga nej till och sätta gränser emot. Nu vet jag inte exakt på vilket sätt han utpressar dig, men jag kan tänka mig att det gör att du känner dig rädd och inte riktigt vågar klippa kontakten. Jag tänker därför att det kan vara klokt att vända dig till personer som har kunskap och erfarenhet av den här sortens situationer för att få stöd och konkret rådgivning i hur du kan agera.

På exempelvis tjej- och kvinnojourer finns erfaren personal som har stor erfarenhet av liknande situationer och som därmed kan vara ett värdefullt stöd. Det finns till exempel möjlighet att chatta anonymt med någon här på Maana. Många kvinnojourer, till exempel Alla kvinnors hus, har även telefonrådgivning om det passar dig bättre att prata i telefon. I och med att det låter som att han utsätter dig för något brottsligt så tänker jag också att det kan finnas en poäng att vända dig till polisen för råd och stöd.

Ta hand om dig och se till att ta stöd av andra så att du inte är ensam i det här!

Hej, jag har varit med om några saker i livet där mobbning i 12 års tid är det mildaste av dom grejerna. Jag försöker trycka undan dessa händelser men dom kommer upp ofta i tankarna fast jag försöker få bort dom, jag är rädd och lättskrämd, undviker platser och saker som påminner om händelserna. Jag sover dåligt och är otroligt trött, jag vågar inte prata med någon för jag litar inte på folk och jag skäms över sakerna som hänt så har inte berättat för familjemedlemmar. Vad ska jag göra?

Hej! Det låter verkligen som att du fått bära och hantera mycket på egen hand. Vad bra att du nu skriver och söker stöd!

När vi är med om riktigt hemska saker brukar man prata om att man utsätts för ett trauma. Det kan vara till exempel mobbning som du beskriver. Andra exempel på trauman är olika former av våld och övergrepp. Efter att man varit med om ett trauma så brukar man reagera genom att bland annat känna sig rädd, att ofta få upp händelsen i tankarna, och att vilja undvika sådant som påminner om det man varit med om. Ibland går dessa reaktioner över med tiden och ibland gör de inte det. När reaktionerna inte går över brukar man tala om att man lider av något som kallas för posttraumatiskt stressyndrom (förkortas som PTSD).

PTSD innebär att man fortsätter att bli ständigt påmind om det man varit med om på olika sätt, samt att man känner sig spänd och har svårt att slappna av och må bra. På din beskrivning låter det som att det är möjligt att du lider av PTSD.

Jag tänker att du därför skulle behöva få träffa någon professionell som kan bedöma ifall det är PTSD du lider av, samt att ni tillsammans kan fundera kring vilken sorts hjälp du skulle behöva. Det låter som att du är väldigt plågad av det du beskriver och jag tänker att det därför är viktigt att du får hjälp. Du ska veta att det finns mycket bra psykologisk behandling för PTSD. I behandling får man hjälp att bearbeta det man varit med om, vilket leder till att man inte längre blir lika plågad av sina minnen och kan skapa ett bra liv här och nu trots att man varit med om fruktansvärda saker.

Du skriver att du inte litar på folk och att du skäms över de saker du varit med om. Tyvärr så är det faktiskt väldigt vanligt när man varit med om traumatiska saker att man skäms över det. En del av behandling av PTSD fokuserar därför på att hantera dessa känslor för att förstå sina reaktioner och se att man inte har någon skuld i det som skett. Man arbetar helt enkelt mot målet att lägga skulden där den faktiskt hör hemma; hos de som utsatt en.

Jag förstår att det kan kännas svårt att prata om det du varit med om. Särskilt då du burit detta själv så länge. Men du ska veta att psykologer och andra som arbetar med de här sakerna är vana vid att prata om alla slags trauman. Du kan få hjälp att känna dig trygg och tillsammans hitta en väg för att du ska kunna öppna dig i en takt som känns bra för dig.

Hjälp kan sökas via exempelvis vårdcentralen eller ungdomsmottagningen. Om du går i skolan kan ett första steg även vara att vända sig till skolsköterska eller skolkurator. Hoppas du vågar gå vidare och söka hjälp!

Jag har varit gift i några år. Jag upplever att jag har ett lyckligt äktenskap, men jag har alltid tankar på att jag skulle kunna förlora min man. Snälla hjälp mig med tips på att inte tänka så här.

Hej!

Att oroa sig för att förlora någon som betyder mycket är både vanligt och jobbigt. Samtidigt är oro en naturlig del av livet och det är vanligt att vi människor oroar oss över olika saker. Vanliga orosteman för oss människor är att bekymra sig över sin hälsa, att någonting ska hända en närstående, eller kanske ett problem på jobbet eller i skolan.

Jag vet inte så mycket om bakgrunden till din oro; kan du se vad som bidragit till att du börjat oroa dig för att förlora din man? Har du varit med om någon större förändring nyligen eller varit i en situation som varit svår att lösa? Kanske har du varit med om att förlora någon närstående person tidigare?

Det är naturligt att vi människor oroar oss över olika saker. Människans hjärna är rätt duktig på att oroa sig och även om oro kan vara väldigt jobbigt kan den i vissa fall även hjälpa oss att undvika en fara eller förbereda oss mentalt inför en ny och viktig situation. Oro kan därmed upplevas som jobbigt men den kan också behövas ibland.

Upplever du att du har en oro som håller i sig och inte går över och du känner dig orolig och ängslig över framtiden eller saker som hänt tidigare, kan det påverka hur du mår och fungerar i vardagen. Då är det bra om du försöker begränsa oron och kanske även söker hjälp hos en psykolog.

Det finns lite olika sätt att hantera oro på, jag kommer att ge några förslag där du kan välja att pröva något som du tror passar dig. Kanske känns tipsen svåra att genomföra på egen hand, i så fall kan det vara bra att ta hjälp av en psykolog som kan stötta dig.

Skilj på det du kan och inte kan påverka

Försök att skilja på det som du kan påverka, och det du inte kan göra någonting åt.

1. Skriv upp allt du oroar dig för.

2. Dela sedan upp listan i två delar och ställ dig själv frågan: Vad kan jag förändra och göra något åt? Vad kan jag inte förändra och istället träna på att stå ut med?

3. Välj att fokusera på listan med det du kan påverka.

4. Gör upp en plan för det du kan påverka, planera för hur du ska genomföra förändringarna. Sätt upp rimliga mål och försök att inte ställa för höga krav på dig själv – ta en sak i taget.

5. Ta listan med det du inte kan påverka, och fråga dig själv: hur sannolikt är det att det värsta faktiskt inträffar? Ta reda på mer fakta om du behöver, men försök att inte lägga ner för mycket tid på det du inte kan påverka, försök istället att avleda och fokusera på något annat.

Aktivera, avleda och acceptera

1. När orostankarna kommer smygande kan det vara bra att helt enkelt aktivera dig, göra något helt annat än det du gör. Exempelvis; om oron kommer när du sitter i soffan och tittar på TV, gå upp och byt rum – gör något annat eller gå ut en stund, ring någon och prata om annat. Syftet är helt enkelt att avleda orostankarna genom att göra något annat. Att ta paus från oron och få nya intryck, annat som tankarna kan fundera på.

2. Tillåt dig att känna och att acceptera det du inte kan påverka. Att acceptera betyder inte att du behöver tycka om situationen utan snarare att du accepterar dina känslor, exempelvis att du känner oro. Vissa saker är jobbiga och det är ok att känna så. Att acceptera det du inte kan påverka kan ibland göra att du känner andra känslor som till exempel sorg eller ilska. Tillåt dig att känna det du känner och försök ta hand om dig själv lite extra genom att göra något som du vet brukar få dig att känna dig trygg och att må bättre.

Kan ni hjälpa mig med hur jag hanterar psykisk misshandel? Jag känner mig kontrollerad av min partner. Hen vill alltid veta vart jag är och vad jag gör. Ofta är hen väldigt nedsättande också i sina kommentarer mot mig. Kan jag sätta några gränser så att beteendet förbättras?

Hej,

Att bli utsatt för psykisk misshandel är allvarligt och det är väldigt bra att du hör av dig och ber om hjälp. Allra först vill jag säga att det inte är du som behöver förändra dig och sätta gränser utan din partner som behöver ändra sitt beteende.

Det är många som har blivit kära i någon som inte behandlar en väl och den du är ihop med kanske är kärleksfull och snäll ibland? Då är det lätt att tänka att det är så hen egentligen är, och att allt kan bli bra.

Men att försöka kontrollera en annan person är inte att visa kärlek. Du har rätt att vara dig själv och göra vad du vill för att må bra.

Att sätta gränser och framförallt att respektera gränser är viktigt i en relation. Du har rätt till din integritet och din egentid. Du har rätt att förvänta dig att din partner behandlar dig väl och talar till dig och om dig på ett schysst sätt, utan nedsättande kommentarer.

I en relation tycker jag att de här frågorna är viktiga att kunna kunna svara ja på:

1. Får den här personen mig att må bra?

2. Blir jag respekterad för den jag är?

Känner någon annan till hur du har det? Det brukar vara bra att försöka berätta för någon som du litar på, även om det känns svårt. Till exempel en kompis, en förälder eller ett syskon, eller någon annan du litar på. Det är viktigt att få höra hur någon som bryr sig om dig tänker.

Ibland kan det vara svårt för familj och kompisar att förstå hur du har det, eller att veta hur de ska stötta dig. Därför är det bra om du pratar med någon som är van att stötta personer som har blivit dåligt behandlade i ett förhållande.

Här är några exempel på var du kan få hjälp:

Ungdomsmottagningen, skolsköterskan, skolkuratorn, eller en vårdcentral.

Tillägg från Maana: Du kan självklart också chatta med oss på Maana, hos oss är du alltid anonym.

Jag tror att jag är deprimerad och har social ångest. Hur vet jag om jag behöver söka professionell hjälp för det?

Hej!

Tack för din fråga som är så viktig. Du skriver att du är deprimerad och har social ångest och jag kan tänka mig att du läst om detta och känner igen dig i beskrivningarna av depression och social ångest.

Om du märker att dina svårigheter och problem påverkar hur du mår och vad du gör i ditt vardagliga liv så tror jag att det kan vara bra för dig att boka ett besök hos en psykolog för att prata mer om detta. Då kan ni tillsammans tala om din situation och olika saker som kan hjälpa dig.

Ibland händer det jobbiga saker i livet och då är det naturligt att känna sig orolig, ledsen eller nedstämd. Det är vanliga reaktioner som kan gå över men det är också viktigt att ta sitt mående på allvar och det gör du så fint genom att skriva hit och fråga. Att boka tid hos en psykolog är att ta hand om sig och att ta sitt mående på allvar.

Ofta drömmer jag om att resa jorden runt. Men den här gången, när en sådan möjlighet dök upp, var jag rädd. Panikattacker och tvångstankar började. Vad ska jag göra i sådana situationer? Är detta vanligt?

Hej!

Det inte så ovanligt att drömmar är just drömmar och om de plötsligt blir verklighet, utan att vi hunnit förbereda oss mentalt för detta, så är det inte längre lika självklart att vi vill leva ut det vi drömt om. Istället kan vi känna oss osäkra och oroliga inför den nya situation.

Du skriver att du fick panikattacker och tvångstankar i samband med möjligheten att resa jorden runt. Vid en panikattack är de symtom som uppstår (exempelvis hjärtklappning och yrsel) en naturlig överlevnadsreaktion – kroppen reagerar automatiskt och gör sig redo att hantera ett hot genom att kämpa eller fly från faran. Det hot kroppen gör sig redo att hantera kan handla om en verklig fara, en upplevd fara eller egna tankar som sätter igång obehagliga känslor och reaktioner i kroppen.

Kan det ha varit så för dig; att känslorna och tankarna på att resa jorden runt var blandade; kanske kändes det både spännande och osäkert/oroligt, och att din kropp reagerade på detta.

När det gäller tvångstankar så är det inte ovanligt att jobbiga tankar som kan komma vid en panikattack, upplevs som tvångstankar. I samband med oro och stress kan en del också uppleva att de får tvångstankar. Tankar som kan försvinna när stressnivån minskat. Om du fortsätter besväras av tvångstankar och/eller panikångest kan det vara bra att söka hjälp inom vården, det finns bra psykologiska behandlingar för detta både på vårdcentralen och hos digitala vårdgivare, exempelvis Mindler.

Så här kan du lindra besvären under en panikångestattack

1. försök att andas lugnt – fokusera på din andning och försök andas ut lika länge som du andas in.

2. stanna kvar i känslan – utforska känslan istället för att fly. Prova att sätta ord på känslan, exempelvis att säga till dig själv “Nu får jag ångest, det är obehagligt men inte farligt”.

3. kom ihåg att det går över – panikångest är en tillfällig reaktion som brukar avta inom 10 minuter, ibland kortare.

Så här kan du minska risken att drabbas av panikångest:

1. undvik/minska stress om det går– se över din livssituation och försök att hitta en bra balans i vardagenprioritera

2. sömnen – goda sömnrutiner gör dig mindre sårbar för panikångest

3. rör på dig – motion och fysisk aktivitet ger dig större motståndskraft mot ångest och panikångest

4. minska ner på koffein, exempelvis kaffe eftersom det kan öka på kroppens stressnivå

5. Var försiktig med alkohol – alkohol och andra droger används ibland som så kallad självmedicinering för tillfällig ångestlindring, men leder på sikt till ännu större besvär.

Ibland känns det som att jag har depression men jag tvekar även på det delvis för att jag inte vet vad det innebär och vilka kriterier som står. Vart ska jag vända mig?

Hej!

Ibland när det händer jobbiga saker kan livet kännas motigt och då är det naturligt att känna sig ledsen eller nedstämd. Det är naturliga och vanliga reaktioner som kan gå över men det är också viktigt att ta ta sitt mående på allvar. Jag tycker att det är klokt att du hör av dig hit och ber om råd.

Vid en depression kan det vara så att inget längre känns kul, det som du tidigare tyckt om känns inte roligt längre och kanske vill du helst dra dig undan från andra. Det är också vanligt att känna sig trött, att allt känns jobbigt och motigt, även små saker som du tidigare gjort med lätthet.

Vid en depression är det vanligt att ha ett eller flera av dessa besvär under i minst två veckor:

• Du känner dig nedstämd
• Du känner dig trött
• Du känner ingen glädje eller lust, inte ens till sådant du tidigare har gillat.
• Du har ingen ork eller lust att ta itu med saker, och vardagen känns jobbig och meningslös.

Du kanske också känner igen dig i ett eller flera av dessa besvär:

• låg självkänsla
• känsla av hopplöshet
• svårt att koncentrera dig
• ångest, irritation eller ilska
• kroppsliga besvär
• självmordstankar.

Om du känner dig nedstämd och har gjort det under en period tycker jag att du ska ta kontakt med vården. Det finns flera olika behandlingar för nedstämdhet. Eftersom du redan haft kontakt med Umo kan det vara bra om du söker dig vidare, till exempel till din vårdcentral. Det finns även digitala mottagningar där du kan få hjälp, exempelvis Mindler.

Vad ska man göra om livet är på mig, allt man kan tänka sig inträffar. Jag mår inte bra på grund av allt i livet kan inte fatta att så mycket händer med mig. Hur kan jag hantera att allt känns så orättvist?

Hej!

Det låter som att du är i en situation där du har drabbats av flera jobbiga saker, kanske på kort tid. Vi människor är rustade att klara av motgångar men när många svåra händelser sker på kort tid kan livet kännas väldigt orättvist.

I den situation som du beskriver tänker jag att det är extra viktigt att du tar hand om dig själv på ett sätt där du är extra omtänksam mot dig själv. Vad brukar kännas bra för dig, vad får dig att känna dig trygg och lugn?

Skriv gärna ner detta och försök planera in aktiviteter i din vardag som får dig att må bättre. Det behöver inte vara några stora saker utan istället något som fungerar i vardagen, kanske att umgås med människor som du känner dig trygg med? Att se på favoritfilmen? Att lyssna på musik/pod/ljudbok eller något helt annat som ger lugn och trygghet.

Finns det något du kan göra?

Nu vet jag inte vad det är som har drabbat dig men även om flera händelser kanske är svåra att påverka är det bra att fundera över om det är något i du i din situation som du kan påverka, göra något åt?

Även om du inte kan påverka det som hänt kan du se om det finns saker i dagsläget, i vardagen, som kan lindra det jobbiga eller som kan påverka din situation på något sätt.

När vi människor har en period i livet som känns extra svår behöver vi ta hand om oss själva ännu mer, tex genom att hålla kvar i vanliga rutiner, att försöka sova och äta regelbundet och att komma ut i dagsljus, gärna på en promenad.

Finns det någon som känner till hur du mår, någon som du kan be om hjälp? Även om det kan ta emot brukar det kännas bra att berätta för någon som man känner sig trygg med.